Jag vågar inte berätta så detaljerat varför jag skadat mig

Hej. Jag går hos bup pga mina självskadebeteende och sånt. Men jag vågar inte berätta så detaljerat varför jag har skadat mig och jag tycker det är jobbigt att min psykolog håller på att fråga och fördömer gå djupare in på saker. 

För cirka 4 månader sedan var jag och min kille o en till tjej med om en knivhotning av en kille i min gamla klass. Min psykolog frågade om jag vart med om ett hot och då berätta jag vad som hände den kvällen. Men han ville att jag skulle berätta varför jag var där (det hände på kvällen på skolgården), varför jag var med doma personerna osv. 

Men jag orkar inte och jag vill inte berätta mera för mina föräldrar vet redan allt. 

Han frågade även om jag hade ät störning elr nått, och jag vet inte om det är en ätstörning men  jah äter knappt nått. Och det berättade jag. 

Ämne jag vill gå ner i vikt och det frågade han ich jah vågade inte säga det för jag inte litar så mycket på hnm. (Har bara vart där 1 gång). 

Men jag har så svårt och lita på människor pga en kille som jag haft kontakt med som låg sjukt mycket, och har kompisar som jag vet ljuger om saker men jag vågar inte säga det. 

Även inte vad jag ska göra, om jag säger det till mina föräldrar så blir dom arga (dom har jätte lätt o bli arga). 

Vad ska jag göra? Jag vet ju att jag behöver fortsätta hos bup 

Evveh

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev.

Det du beskriver kan alltid vara ett dilemma. Vad ska jag berätta och vad inte? Du skriver att du inte vågar berätta så detaljerat varför du skadat dig och du har dina skäl till det. De kan vara mer eller mindre goda. Kanske har du varit med om något du absolut inte vill att någon ska veta? Eller kanske är det något du bara tycker är jobbigt att prata om? Men det är alltid en avvägning du själv måste göra. Ingen kan tvinga dig att berätta det du inte vill berätta men å andra sidan om du utesluter för mycket kan det bli svårt att få hjälp på ett bra sätt.

Nu har du ju bara träffat psykologen en gång och första gången kan det lätt bli som en utfrågning av dina problem och det kan upplevas som obehagligt. Nu låter det ändå som du inte svarat på allt utan undanhållit en del även om du tycker att det är problematiskt.

Du vet att du behöver fortsätta hos BUP. Men du har ändå satt dina gränser och det tycker jag är bra. Men du behöver inte ljuga. Du kan bara säga att du inte vill prata om det. Det är kanske är bättre och enklare? Men det kan komma att ändra sig när du förhoppningsvis får mer förtroende för din psykolog och era möten blir mer av ett samtal mellan er.

Så rådet är att fortsätta hos psykologen och berätta i den takt som känns bra för dig.

Lycka till!