En mörk period

Okej så jag mår typ bra nu. Inga sjävlmordstankar eller lika ensamt och har faktsikt en bästa bän och jag vet om att jag har en familj som älskar mig vilket jag inte gjorde då. För ca 2 år sen var det en mörk period hos mig som ledde till vissa saker som bara mina vänner visste om och min familj vet inget alls och jag vill hålla kvar det så. Hemma ska va ra en plats där jag känner mig trygg och det gör jag inte hos människor som vet mycket. Men jag bytte skola och folk vet inte om mitt skadebeteende och hur jag har mått förutom mina 2 bästa vänner i denna skola som la märke till mina ärr på benen. Grejen är iaf att jag mår bra nu men jag bara längtar till döden. Jag blir så glad på tanken om att jag ska dö. Det är inte så att jag har tappat livslusten utan jag bara vill dö. Jag önskar mig cancer så att jag kan ha tid att säga hejdå och ändå bara gå härifrån från denna värld och vara glad. Inga problem. Min egna "Hakuna matata" (en plats utan beskymmer och problem) och det känns hemskt att jag tänker så för människor som lider av cancer vill inte det och det är hämskt att ha det, men jag vill så gärna dö. Jag orkar inte mer att leva. Och jag hatar varje liten del av mig själv. Jag kommer inte döda mig själv för min familjs skull bara jag älskar tanken om att jag ska dö. Är det något fel på mig? 

Hakuna matata

BUP svarar:

Hej!

Hakuna Matata, ja jag tror att människor i alla kulturer, i alla tider, i alla världsdelar har drömt och fantiserat om detta. Ett ställe utan bekymmer och besvär. En del kallar det Paradiset, Shangri-La, Eldorado, Atlantis och så vidare. Undrar bara om det finns? Det jag tror vi kan komma överens om finns, är det liv vi trots svårigheter lever här och nu. Jag får intrycket av att din längtan efter döden mer handlar om att slippa från ditt lidande i livet än att du verkligen vill dö. Stämmer det? I så fall finns det ett hopp även i det.

Annat jag finner hoppfullt i ditt brev är det du redan gjort. Lämnat självskadandet, bytt skola och sammanhang, skaffat en god vän, gjort upp med självmordstankar. Och du har en kär familj. Jag gissar att halva jobbet är gjort. Det som återstår tycks vara det som tidigare kanske var det som fick dig till självdestruktivitet. För så är det, att även om man bryter destruktiva mönster och börjar behandla sig själv mer bussigt, är det inte självklart att alla mörka tankar försvinner. Men risken att tankarna skall förstöra ens liv blir mindre om man behandlar sig själv med mer respekt, något alla är förtjänta av.

Du undrar om det är något fel på dig. Jag tror att det som fattas dig är att ha någon att dela de tankar och känslor som tycks plåga dig idag. Även om det inte leder till att du skär dig tycks det som att det fortfarande är något skaver i din själ. Du skriver inte mycket om hur du hade det under den mörka perioden, bara att du skadade dig själv. Kanske att det är dags att ta itu med det nu när då står på säkrare mark och det utåt sett fungerar bättre? Och är du verkligen säker på att din trygghet skulle hotas av din familj visste lite mer om dig?

Vi som skriver i den här frågelådan får ofta höra att vi tycker att ”man skall prata med någon”. Det är oftast ett bra förslag eftersom möjligheten att svara här är så begränsad. Det är ju bara ett mejlsvar som du kan få här. Jag tror att du skulle kunna ha stor nytta och glädje av att följa vårt ”standardråd”-prata med någon. Jag tror att du skulle behöva att någon fick komma in i din värld och göra den mindre stängd, för det intryck jag får är att håller mycket för dig själv och är kanske rädd att öppna dig. Att ha en samtalspartner kan vara som att öppna ett fönster och släppa in ny frisk luft. Kanske att en kontakt på Ungdomsmottagningen skulle vara precis rätt för dig?

Jag önskar dig ett liv mindre tyngt av bekymmer och lite mer av Hakuna Matata