Blir inte tagen på allvar

Jag har varit super trött de senaste 2-3 veckorna. Jag sov minst 9 timmar varje dag men ändå så känns det som att jag bara har sovit i 6 timmar. Och denna veckan har jag varit väldigt nere. Kände att jag inte var bra nog och att det inte är någon som vill vara med mig (vilket förvisso är sant eftersom att jag sitter ensam på rasterna haha.) Iallafall, började tänka att jag kanske började bli deprimerad.

Så jag googlade såklart och kom över 1177.se där det fanns en text om SAD ( årstidsbunden depression) Symptomen stämde helt in på mig. Sötsug, sämre immunförsvar, trött hela tiden och deppig. Så jag visade min mamma.

Hade dagen innan tänkt berätta för henne att jag inte mådde bra och att jag kände mig värdelös, men brättade aldrig eftersom att jag vet vad svaret skulle bli. "Det blir bättre." Alltså att hon förminskar mina problem som får mig att må så dåligt, vilket i sin tur får mig att tänka "jag överreagerar som vanligt." Så när jag visade henne texten så fick jag SÅKLART svaret "det är bara för att det är mörkt. och du får sötsug för att förr i tiden gick man i ide" (gjorde vi det?) Jag vet inte om hon ens var seriös med svaret. Men jag sa "nej, det är årstidsbunden depression" Och hon säger "fast du är väl inte deprimerad. Eller?"

Jag svarar inte eftersom att jag vet att hon inte kommer tro mig. Om jag inte hade känt att jag var det skulle jag ju aldrig tagit upp problemet. Att visa texten för henne var mitt sätt att be om hjälp. Och istället blir mitt problem förlöjligat. Som att det inte är så farligt. Men jag mår ju dåligt.

Vad ska jag göra?

Deppig tjej

BUP svarar:

Hej!

Det är svårt att säga om det rör sig om årstidsbunden depression. Samma symtom kan bero på många olika saker. Men, du är ledsen och mår dåligt och det är något som är viktigt att ta på allvar. Du behöver prata med någon som du kan känna tar dig på allvar och tillsammans med dig kan försöka förstå vad det är som händer med dig.

Det låter som om det är svårt för dig att prata med mamma just nu. Du upplever att hon mer försöker att bagatellisera och du inte riktigt vill säga till henne hur dåligt du mår av rädsla för att hon ändå inte ska tro dig. Du försöker ge hintar och hoppas att hon ska förstå och fortsätta fråga och vilja veta hur det är med dig.

Jag vet inte om din mamma skulle förstå om du vågade berätta fullt ut hur värdelös du känner dig och hur ensamt det blir för dig. Ibland kan föräldrar ändra sig när de verkligen förstår att det är allvar.
Du skulle kunna visa det här brevet för henne och säga att du verkligen behöver hennes stöd nu.  Men, jag känner inte din mamma och jag förstår att du är rädd för att bli sårad.

Om det inte känns möjligt att nå mamma med dina tankar så är mitt råd att antingen vända dig till skolkuratorn eller till närmaste ungdomsmottagning. Där finns det människor som kan hjälpa dig att fundera vidare och diskutera vad som kan vara till bäst hjälp för dig.