Vågar inte säga sanningen

Jag skadar mig själv och ljuger för lärare och kompisar som är oroliga. Jag vill inte att de ska vara det oh jag vågar inte heller säga sanningen. Jag har dessutom en ätstörning som liknar bulimi och är depprimerad. Jag är också transsexuell, men det har jag inte vågat berätta för någon heller. Alla ser mig som en skojig person som inte riktigt borde tas på allvar. Om jag skulle berätta för någon av mina kompisar om mina tankar skulle de bara skratta och tro att det är ett skämt. Jag har ingen jag litar på, snälla hjälp!

Jihis

BUP svarar:

Hej!

Så bra att du i alla fall vågar skriva till oss! Jag ser att du känner dig mycket ensam med alla dina bekymmer medan du spelar en "skojig person" för din omgivning. Man känner sig förstås ensam med sitt sanna jag om man inte törs visa sitt sanna jag för någon annan.
Det brukar bottna i att man inte litar på att man blir och förblir älskad och uppskattad och respekterad så som man är. Det leder också till nedstämdhet och ångest. Tyvärr är det många ungdomar som - liksom du - försöker döva sin ångest genom självskadebeteende. Att det toppas med någon typ av ätstörning är också tyvärr ett ganska vanligt mönster. Dock är inget av dem utvägar - snarare är bildar de en återvändsgränd. 

Jag vet inte vad som ligger i grunden till att du inte litar på någon i din omgivning. Ofta har barn anledning att inte vilja berätta om sin problem för sina föräldrar. Men lika ofta tar barnen fel och missbedömer sina föräldrars vilja och förmåga att förstå och stötta och hjälpa med problemlösning.
Eftersom du inte skriver om dina familjerelationer kan jag bara uppmuntra dig att prova hur just dina föräldrar skulle ta dina svårigheter och din transsexualitet.

Sedan skulle nästa steg kunna vara att tillsammans med någon av dina föräldrar kontakta den BUP mottagning du tillhör utifrån din bostadsort. 

Om du är bergsäker på att dina föräldrar absolut inte skulle kunna hantera det du berättar för dem måste du ändå hitta andra vuxna som hjälper dig. Skolkurator och skolsköterskan finns nog tillgängliga för dig i skolan. Du är inte den första elev som vänder sig till dem med sådana frågor, de blir inte förvånade.
Att bara känna deras stöd och förståelse skulle med största sannolikhet lätta på det inre tryck du bär på alldeles själv. Det blir en lättnad i sig. Sedan kan ni tillsammans fundera på hur du kan gå vidare till mer hjälp och behandling för ditt självskadebeteende och ätstörning.

Du kan också göra ett försök och höra med ungdomsmottagningen i din hemkommun. Hoppas de tar emot dig när du i telefon nämner ditt problem med att prata om din transsexualitet, även om du är yngre än deras vanliga åldersgräns. 

Och angående dina vänner: jag kan inte ge dig några garantier men min erfarenhet är att ungdomar i din ålder har rätt så bra förståelse för olika sexuella läggningar och andra psykiska problem. Det förutsätter förstås att du slänger din mask och talar allvar. Testa dina kompisar lite och ge inte bara efter dina egna förutfattade meningar om hur de skulle ta det. 

Det är bra att du skrivit till oss, men det var bara det första steget. Gå vidare! Ytterligare möjlighet för att börja tala finns också på nätet där man kan chatta eller tala per telefon och vara anonym (länkar här nedan).

Ta hand om detta nu, det är värt att prova olika vägar till att du ska känna dig accepterad och må betydligt bättre, till och med bra.