Känner skuldkänslor och vill inte leva mer

Hej.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja och hur jag ska förklara det jag vill få ut. Jagå är inte så bra på att formulera mig. Men jag är en tjej på 11 år (05a) som har mått dåligt ett tag nu. Sedan mitten/slutet av sommarlovet ungefär. Jag skär mig och har självmordstankar varje dag. Jag vill inte leva mer.

Mamma och pappa vet att jag skär mig, jag går till skolkuratorn och jag, mamma och pappa har en tid hos BUP.

Jag är stressad för det. Stressad för att mamma och pappa ska vara med när jag pratar om hur jag mår... Vill inte prata med dom om det. Egentligen vill jag inte prata med någon alls...

Helt plötsligt har skolan blivit jobbig. Jag blir bara stressad i skolan, och när jag tänker på läxorna, och har fått svårt att koncentrera mig på lektionerna. 

I min klass går en tjej som beter sig riktigt vidrigt mot mig. Hon är otrevlig, taskig och tyken. Mot mig. Inte mot dom andra tjejerna i klassen. Dom tycker om henne. Hon vet att jag skär mig, och jag får panik för det (alla tjejer jag byter om med innan och efter idrotten i skolan vet att jag skär mig). Hon kan berätta det för vem som helst. Det gör mig så rädd och orolig. 

Folk tror på henne, och det är så obehagligt. 

Och jag är ogillad av typ alla i klassen (vi är 42 st inkl. mig. Dock så är vi indelade i 2 grupper, A och B, så det är som om vi vore två helt olika klasser. 

Det är en annan sak också.

Jag är/känner mig fet och äcklig. För varje sak jag stoppar i min mun känner jag mig äcklig. Jag vill inte äta, har försökt äta så lite som möjligt sen slutet av sommaren 2016, men det gick dåligt. Mamma såg det och frågade om jag äter ordentligt, och när skolan började sa en av mina lärare "(mitt namn), jag har sett att du äter väldigt lite, ibland till och med inget alls. Det är inte bra."

Så för att ingen ska misstänka någor så behöver jag äta typ överdrivet mycket. Och jag är så äcklad av mig själv. 

Jag känner skuldkänslor för att jag inte vill leva mer, men jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. 

Hoppas man förstog vad jag menade.

//Anonym

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tycker det är lätt att förstå hur kämpigt du har det, ditt välformulerade brev går rakt in i hjärtat.

Du skriver att du mått dåligt ett tag, har självmordstankar och skadar dig själv. Bra att du och dina föräldrar ska gå till BUP, för det är allvarliga symtom som du måste få hjälp med.

Jag undrar om det är något särskilt som har hänt dig som gör att du känner sådan förtvivlan just nu? Att inte vilja leva, när man är så ung som du, brukar inte bara komma som en blixt från en klar himmel, om du förstår hur jag menar? Men kanske du inte vet? Så kan det vara och det är därför jag tycker det är så bra att du ska få hjälp nu. 

Att vara i din ålder, i puberteten, kan vara omtumlande på många sätt och känslorna kan åka berg-och dalbana. Det kan snabbt pendla i humöret mellan glad, ledsen arg eller utmattad. Men när man mår så dåligt som du beskriver att du gör, då är det lite mer än "bara" pubertet. Så ska du inte behöva ha det.

Jag tycker det är superviktigt att du försöker berätta, så ärligt och sant som du bara förmår, om dina självmordstankar och ledsenhet när du träffar behandlaren på BUP. Du behöver inte berätta allt på en gång utan du kan ta det i din takt och berätta lite i taget om du vill. Men jag tror att du behöver berätta åtminstone en del vid första besöket.
Om du är orolig för att du inte ska kunna formulera dig (du formulerar dig jättefint här i brevet) så kan du skriva ned det du tycker är det viktigaste att prata om på en lapp. Eller kanske ännu hellre - ta med det här brevet och visa.

Vi som arbetar på BUP är vana vid att barn och unga kan tycka att det är svårt att prata med föräldrarna närvarande i rummet och brukar därför ge er möjlighet att prata enskilt en stund.

Jag skickar med lite information om hur ett första besök på BUP brukar gå till. Förhoppningsvis kan den göra dig lite lugnare inför ditt besök.

Kom i håg att vi på BUP arbetar med många barn som har det väldigt tufft och kämpigt med livet och vi är vana vid att tala om allt som är svårt.


Jag hoppas att du får den hjälp som jag tycker du behöver och att livet blir lite lättare att leva för dig. 

Var rädd om dig och var modig!