Känner mig oälskad

Hej. Jag har under några månader nu mått ganska dåligt. Jag känner mig oälskad och som att folk bara suckar och rullar med ögonen när dem ser mig. Jag förstår inte meningen med livet heller. Jag har liksom inte bett om att få leva, det är inget jag vill. Jag har kommit tillbaka till mitt självskadebeteende. Om jag mår dåligt en kväll och sedan sitter och skär mig mår jag liksom lite bättre... Min bästa vän är den enda som vet hur jag mår, hon går till en psykolog redan för hennes problem. Hon säger att jag borde gå till ungdomsmottagningen och prata med någon, men  jag känner att dem har redan folk med djupa depressioner så det känns bara onödigt om jag går dit. Jag mådde riktigt dåligt en morgon och visade mina ärr för min mamma, men hon sa bara att det var fel att sitta och ''mys karva'' sig i armen, så om jag måste prata med någon vill jag göra det utan att mina föräldrar vet. Jag vet inte vad jag ska göra?  

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Låt mig gå rakt på sak, jag tycker du har en mycket klok vän som råder dig att gå till ungdomsmottagningen. Det skulle har varit också mitt första råd. Varför?

Jo, du mår dåligt säkert av många skäl och på många sätt men det är också säkert att du försöker hitta lösningen på fel sätt. Jag tror inte jag säger något nytt till dig när jag skriver att självskadebeteende i bästa fall kan ge någon lindring i stunden men ändrar inte någonting av orsakerna bakom att du mår så pass dåligt. Tvärtom, det brukar leda till mer komplikationer. 

Det är klart att du snarast möjligt ska söka hjälp och eftersom du inte vill att dina föräldrar i nuläget ska få veta något är det just ungdomsmottagningen du ska vända dig till. Din tanke om att de i alla fall möter så många med depressioner är på ett sätt helt sant men ändå helt fel. Ja, de möter ungdomar som är ledsna och sådana som har helt olika problem, svårare eller mindre svåra. Men ungdomsmottagningen och vi på BUP vi finns till för ungdomar (och barn) som har problem, som mår dåligt, det är vår uppgift att hjälpa dem. Att hjälpa också dig! Det är inte alls "onödigt" att gå till mottagningen, det är en nödvändighet i ditt fall - oavsett hur många andra behöver också hjälp. Det är helt orimligt att du skulle ta ansvar för andra eller för personalen på ungdomsmottagningen, det tror jag du inser själv vid närmare eftertanke.

Jag förstår att du i nuläget inte gärna vill att din mamma ska vara inkopplad i vården för dig. Även om hon i sak har rätt i att självskadebeteende är fel sätt att hantera sina svårigheter förstår jag att du uppfattar hennes formulering som mer ironisk än medkännande och förstående. Det är kanske ett bidragande faktor till att du känner dig oälskad även om det inte säkert att det betyder det. Kanske vid något annat tillfälle skulle du kunna säga till henne att det du behöver är hjälp och förståelse av henne men jag vet inte om det är möjligt i er relation. 

Du har helt rätt i att du inte bett om att komma till världen. Det har ingen av oss som befolkar världen har gjort. Men vi finns här och behöver känna oss älskade av andra. Det  är en plågsam känsla att sakna kärlek och uppskattning. Det händer också att man överdriver sina negativa känslor och inte märker tecken på det motsatta. Man hamnar då ofta i en nedåtgående spiral som jag misstänker du också hamnat i. Och då måste man få hjälp utifrån, det är extremt svårt att ta sig ut ur det bara på egen hand.

Därför vill jag återkomma till det jag börjat med. Följ din kloka väns råd och gå till ungdomsmottagningen. Hon kanske kan följa med dig för att underlätta de första stegen. 

Jag bifogar här även vissa nätsidor där du kan skriva eller chatta eller ringa till och få ytterligare vägledning och uppmuntran att ta tag i dina problem och sluta skada dig själv.