Hjälplös

Hej! Jag har kännt mig nere hela tiden den senaste tiden. Har varit så nedstämd och bara varit ledsen. Ibland helt utan anledningar. Läste någonstans där det stod olika tecken på att man har depression och är deprimerad. Kände att väldigt många (typ alla) stämde precis in på mig. Hur jag mår och va jag gör osv. För någon dag sedan sökte jag lite runt och hittade plötsligt ett depressions test som visar om man är deprimerad eller inte. De stod typ att vissa läkare osv ställde typ sånna frågor till folk som tror att de lider av depression. Gjorde det dära testet och tydligen led jag av svår depression. Var inte så förvånad för jag viste eller gissade att jag hade depression så därför var jag inte allt för depremerad. Men det är inte det hära jag vill fråga utan hur jag ska göra för att söka upp hjälp. Om jag nu har depression. Vart ska jag gå nånstans och vad ska jag göra? Finns det något ställe man måste gå för att "testa" om man har depression eller? Om jag har depression vad ska de göra för att hjälpa mig "bli av" med min depression då? Helt enkelt, vad är det jag ska göra för att söka upp hjälp där jag kan se om jag värkligen har depression och vad jag ska få för hjälpmedel för att "bli av" med min depression. Och om jag har depression, vad kommer då att hända? Kommer de att kontakta mina föräldrar eller? Måste jag gå någon kurs eller? Vad kommer att hända om jag får diagnosen depression? Börjar tappa hoppet om att få någon hjälp. Det finns typ ingen som fattar hur det är. Har pratat med kuratorn och skolsköterskan i vår skola men tycker bara att de inte fattar hur det är och att de inte förstår och att de tror helt andra saker än vad det är. Dock ska jag gå till skolsköterskan en gång till för att testa igen. Men tror värkligen inte att det kommer funka. Kan inte prata med någon av mina vänner om hur jag värkligen har det och hur jag mår. (Depressionen är bara en liten del av alla problem jag har) Om jag väl skulle försöka så skulle de bara tyckt att jag var hel konstig och kanske t.o.m. lämna mig ensam som i min förra skola då det hände. Kan inte prata med mina föreldrar heller. De fattar inget. Jag gillar inte min familj då de dels är rasister, diskreminerar och har emot andra läggningar än hetrosexuell. Kan värkligen inte prata med de då jag inte känner mig trygg med de osv. (Detta gäller då hela min släkt) De skulle inte fatta om jag nu skulle försöka att förklara. Vi är inte så öppna i min familj. De vet inget om mig och jag vet inget om de. Vi döljer en massa saker för varandra så därför kan jag värkligen INTE! prata med de. De är de  sista människorna jag vill prata med. Mår sååå dåligt men vet inte vad jag ska göra. Orkar inte gå och söka hjälp då jag vet att det inte kommer att funka och vågar inte hoppas på att det kommer bli bra osv. Det är så jobbigt att det ska vara så här och att jag ska må så. Vill må bra, vill va normal. Vill va som vanliga barn och njuta och älska sina liv men de kan inte jag då jag nara vill dö. Och folk vill att jag ska kämpa, vist. Vad ser de ut som? Jag har kämpat i ca. 13 och ett halv år nu. Och inte har jag måt ett dugg bättre. Allt känns skit och jag mår så dåligt (kan inte förklara allt här då det kommer att bli för långt) och har hundra tals problem men vet inte var jag ska göra. Känner mig ensam och jag har ingen. Har inget att leva för och tror seriöst inte att det någonsin kommer att bli bättre. Det blir inte bättre, det blir värre och det vet jag. Om man är jag så blir det så. Vet det för allt går runt i en cirkel. Vet inte hur länge jag kommer att orka kämpa...Tacksam för all hjälp!!!

//En Hjälplös Och Förstörd Tjej

BUP svarar:

Hej Hjälplös Tjej!

Tack för ditt brev.Du säger att det finns ingen som fattar hur du känner dig men i ditt brev kan du beskriva dina känslor väl.

Det jag ser i ditt brev är att du ledsen och nedstämd utan att riktigt förstå varför. Du tänker att du kanske har fått en depression. Vare sig du skulle få den diagnosen eller ej nu så är det viktigt att förstå varför du känner dig ledsen och nedstämd och kanske är deprimerad. Du säger att ibland finns ingen orsak alls. Jo det finns det. Du har bara inte fått syn på dem ännu och därför kan det kännas förvirrande för dig att känna att du mår dåligt. Det kan också vara svårt för dig att veta riktigt vad du känner.

En depression är en stark form av nedstämdhet som man kan se som en reaktion på hur man har det i sitt liv och hur man tänker om sig själv. Som hur man har det i relationen till föräldrar, kamrater och i skolan.

Du skriver att du är ensam om hur du känner dig. Du kan inte prata med dina vänner. Nej när man är så ung som du kan jämnåriga ha svårt att förstå sådant som de ännu inte har hunnit uppleva själva. Och du har haft dåliga erfarenheter av kamratrelationer tidigare.

Du säger att ni inte är så öppna mot varandra i din familj, att ni döljer saker för varandra. Att dina föräldrar har värderingar om människor som du inte delar och att du inte kan tala med dem. Och det kanske är det allra svåraste detta att du inte kan dela vad du känner och tänker med dina föräldrar. Då kan du inte få det stöd du behöver av dem och du blir för ensam.

 Du har försökt tala med kurator och skolsköterskan men de tror det handlar andra saker än det gör. Har du kunnat förklara för dem så att de kan förstå eller finns det sådant som du tvekar att berätta om? I sådant fall får de svårt att förstå dig.

När man inte är van vid eller har goda erfarenheter av att dela vad man känner med andra är det förstås svårt att söka hjälp och  att våga säga hur det är.

Men du behöver få tala med någon där ni tillsammans försöker förstå dina känslor och vad de hör ihop med. Dina känslor är inte konstiga utan finns i ett sammanhang och går att förstå. Och diagnoser är bara ett sätt att beskriva hur man mår. De kommer inte plötsligt som en sjukdom.


Din som du säger viktigaste fråga är hur du ska söka upp hjälp.

Du ska göra ett försök till med skolsköterskan. Det är bra. Försök vara modig och beskriv det som är svårast så gott du kan. Om du vill tala anonymt med någon kan du också ringa till BRIS eller chatta med en Storasyster hos Tjejzonen. Du kan också kontakta ungdomsmottagningen. För att vända sig till BUP måste dina föräldrar vara delaktiga. Du behöver kanske då hjälp av att någon du talat med, som skolsköterskan, talar med dina föräldrar om BUP-kontakt.

Tveka inte att söka hjälp nu även om det kan kännas svårt! Du känner dig hjälplös men det är inte så!