Har panikångestattacker ibland på kvällarna

Har varit deprimerad i nästan 9 år nu.  Har panikångestattacker ibland på kvällarna, någon gång i veckan, då jag hyperventilerar och kan knappt andas, hela kroppen krampar ihop och jag vill bara slå huvudet i en vägg och få det över med. Jag har skurit mig, inte ofta, men när jag mår så illa psykiskt att jag nästan spyr eller gör något värre så tar jag hellre till och gör ett snitt på höften. 

Min pojkvän mår dåligt av det här, jag märker det på honom. Jag får ångest på skolan och bryter ihop på toaletterna, han försöker ta hand om mig men han kan aldrig förstå all smärta jag går igenom, han förstår inte att jag behöver göra illa mig själv för att inte göra något värre!

Jag har aldrig riktigt pratat med mina föräldrar, aldrig sagt sanningen åtminstone. De vet att jag är olycklig och de har råkat sett några ärr, jag har blivit orosanmäld till socialnämnden. Ljög mig ur den situationen för jag ville inte prata om det inför mina föräldrar...

Vet inte vad jag ska göra! Vill bara få konkret hjälp och bli bättre någon gång och sluta göra illa alla runt omkring mig, vill inte gå till en psykolog och prata om hur jag känner mig just nu och hur jag sover och äter. Allt känns bara kaos.

Ali

BUP svarar:

Hej!

Du är mitt uppe i en tuff period, det är inte konstigt att det känns kaos. Du kämpar med hur du mår och gör det på många sätt ensam. Du skriver att du inte vill prata med någon psykolog om hur du känner, samtidigt låter det som att du kommit till en punkt då du vill ha mer hjälp. Har du erfarenhet av att ha gått och pratat med någon tidigare? 

Utifrån det du skriver om hur du har det så tänker jag att du mått dåligt länge, att du skadar dig själv och får kraftfull ångest återkommande, att ditt mående påverkar dig negativt både hemma och i skolan och att du skulle önska att dina nära relationer fungerade bättre. Håller du med? 

Har du kunnat prata med din pojkvän om din oro för hur ditt mående påverkar er relation? Ibland känns sådana viktiga saker svåra att prata om, men det kan vara skönt att faktiskt göra det. Han kan läsa mer här på Bup.se om hur man som närstående kan göra när någon man tycker om mår dåligt. 

Jag vet inte exakt vad det var som ledde fram till orosanmälan till socialtjänsten, men jag förstår att det inte ledde till någon hjälp därifrån, Socialtjänsten kan stötta med någon att prata med, en vuxen som hjälper dig eller hela familjen. Det brukar kallas för familjebehandlare eller kontaktperson. Det kan kännas svårt att börja prata med utomstående om hur man har det. Många har liksom du känt sig tveksamma till en början, men det finns bra hjälp att få. På BUP eller på en ungdomsmottagning kan man få direkt hjälp med ångesthantering eller självskadebeteende. När man är i din ålder, kan det ske med eller utan föräldrars deltagande. Om du vill veta mer kan du prata med skolkuratorn på din skola om hur det brukar fungera just där du bor eller så kan du själv ringa till den mottagning du tillhör för att höra mer. 

Vad är det som gör att du känner att du inte vill prata med en psykolog just nu? Det låter som att prata med någon professionell om hur du har det skulle kunna vara just vad du behöver. Att inte vara ensam i att försöka lösa din situation, utan att tillsammans med någon med erfarenhet av liknande bekymmer dela bördan och hitta saker som kan fungera. Om det känns som ett för stort steg att ta så tycker jag att du ska vända dig till Tjejzonen.se som har stöd på nätet. På Tjejzonen kan du prata med en så kallad Storasyster som lyssnar på dig när du känner att du behöver det. Du bestämmer alltid själv vad ni ska prata om. Jag bifogar även lite mer information som jag hoppas kan vara hjälpsam för dig att läsa. 

Tveka inte, ta mer stöd!