Vet inte varför jag mår som jag mår

Jag känner mig så ledsen och så liten. Jag vet inte varför jag mår som jag mår men det är så otroligt jobbigt. Jag har en bra familj som bryr sig om mig jag har vänner och allt sånt där men ändå mår jag så här? Jag har börjat fått själmordstankar och dom trycker ner mig...Jag sitter ofta hemma ensam och skär mig och bara tänker på om det skulle vara bättre utan mig. Jag ljuger väldigt ofta för min kompisar om hur jag mår. Om dom frågar "hur mår du egentligen ****" blir mitt svar alltid "jag mår bra" jag vill berätta om att jag inte mår bra men jag vill inte ta någon uppmärksamhet. Jag vet ju liksom ändå inte varför jag mår så här. 

Jag har en kompis som också mår dåligt, jag vet ju varför pga att hen berättar sånt för mig, o det är värkligen hämskt.Jag brukar berätta för hen på tillexempel sms eller Snapchat om hur jag mår för jag litar så mycket på hen. Men jag tycker det inte är rättvist att jag ska prata med hen hela tiden för att hon har egna problem att tänka på. Hen brukar berätta för mig vart hen söker hjälp och pratar anonymt med folk. Hen sa att jag behöver ta tag i det här, och att detta var ett sätt om jag känner mig rädd att sitta öga mot öga mot tillexempel ell kurator . Jag vet att hen VÄRKLIGEN inte mår bra nu, och då är det bättre om jag finns där för hen istället för att hen alltid finns där för mig.Jag hör alltid från hen att vi kan kämpa tillsammans, men på något sätt känner jag att jag inte har något att kämpa för längre. Jag vill ge upp men ändå inte.

Jag funderar ofta på hur mina nära och kära skulle ta om jag inte skulle finnas här längre. Skulle dom bli ledsna, skulle dom sakna mig?? Jag äter sämre mycket sämre. Jag äter inte frukost sällan lunch, men jag tvingar mig att äta lite middag iallafall. Aja nog om det jag väljer att berätta det här,hära för att jag vågar inte gå till kuratorn för jag är osäcker på om hon kommer ta kontakt med mina föräldrar, kommer alla få reda på att jag går  gå dit isåfall och kommer jag ta allas uppmärksam het?? (Det vill jag värkligen inte) jag vågar inte häller sista öga mot öga mot henne (skol kuratorn)

men jaja det jag vill komma fram till är: hur ska jag sluta skära mig?? Hur ska jag sluta lyssna på mina shälvmordstankar?? Hur ska jag må bättre, varför mår jag så här?varför slutar jag äta osv. Har mått så här i ca 2-3 år nu, och bara orkar inte mer, behöver få ut allt liksom. OCH DET SISTA JAG VILL ÄR ATT PRATA MED MINNA FÖRÄLDRAR OM DETTA, bara för att tilläga det. Dom är snälla och förstår mycket men VILL ABSOLUT INTE ta upp detta inför dom. Så jag skriver här istället

// från en pytteliten person som vill ha hjälp anonymt.

hjälp

BUP svarar:

Hej!

Jag förstår att du behöver hjälp nu och jag funderar över hur du ska våga anförtro dig åt någon tillräckligt mycket för att den personen ska kunna hjälpa dig. Att känna sig liten och rädd och misslyckad är en del av livet och det finns många som skulle känna igen sig i din beskrivning. Att du funderar över om dina nära och kära skulle sakna dig är tankar som kan komma när man är ledsen och jag kan bara säga att det är nog det värsta som kan hända en förälder.

Det kan vara svårt att förstå vad det är som händer med en när det inte finns tydliga och klara orsaker till att man börjar må dåligt. Men tillsammans med någon kan man fundera över vad det är som gör att man mår dåligt och vad som hjälper en att stå ut. Om man är ledsen kan även matlusten bli påverkad så det är klokt av dig att tvinga dig att äta i alla fall. Det låter kanske som lite väl enkelt, men både att äta regelbundet och att motionera och att vara ute i dagsljus, är sådant som påverkar ens hjärna och hur man mår direkt. 

Om du inte vågar berätta för någon (eller gäller det bara kuratorn?) öga mot öga direkt, kanske du kan börja med att antingen lyssna till andras berättelser eller chatta anonymt, till exempel på tjejzonen eller BRIS.

Jag vet inte om det är de sajter som din kompis pratat om och om du tänker att de är ett alternativ för dig?
Jag tänker att det är bra att ni har varandra, men att man också behöver prata med någon vuxen, och helst någon vuxen som vet vad som brukar vara bra när man är ledsen.

Huvudsaken är att du nu samlar mod och berättar och delar det svåra med någon. Jag vet att det brukar hjälpa.