Kan inte släppa rädslan för att prata

hej

för 3 år sedan började jag på högstadiet i en ny klass. jag hade med mig 2 kompisar från min gamla klass. då var jag fortfarande social och försökte prata och bli vän med alla. men efter ett tag så förstod jag och mina kompisar att de andra inte ville vara med oss. vi blev isolerade, de andra ignorerade oss, skrattade åt os, pratade bakom ryggen på oss och ingen såg. jag vet inte om man kan kalla det mobbning men jag tycker att det var det.

jag undangömde det som hände långt nere i bakhuvudet, för att slippa tänka på det så började jag på många aktiviteter. den tiden då jag inte hade någon aktivitet rå pluggade jag. jag mådde dåligt men jag virade in mig i en positiv bubbla. med tiden så blev jag oxå rädd för att prata, jag var rädd för att yttra ett ord, för att de andra skulle kolla på mig med olika blickar eller skratta åt mig osv.

en vacker dag i åttan så visade mig en av mina 2 kompisar ( som oxå gick igenom samma sak, vi 3 var isolerade på samma sätt)  konsten att skära sig själv. hon slutade med det efter ett tag men i hemlighet så började jag med det. jag sa det inte till någon och ingen såg. jag skärde mig inte på handleden där de skulle vara lätt för folk att se utan på höfterna där ofta mina underkläder täckte eller på mina fötter där strumpor täcker. jag lyckades sluta med det ibland men jag har alltid kommit tillbaka till det.

nu har jag börjar gymnasiet och i en ny klass. men jag kan inte släppa detdär med att vara rädd för att prata. som tur så har jag fått en kompis och hon är blyg så hon förstår mig. men när de gäller de andra så har jag jättesvårt för att säga ngt, även om jag har något att säga. jag håller oxå på med att skära mig själv fast jag vill slta men jag kan inte. det har blivit en vana. jag skär mig efter att jag har pratat med någon som jag inte brukar prata med, även om den konversationen gick bra. jag mår ganska så bra nu för klassen är bättre och ingen mobbning där. men jag mår typ dåligt över att jag mår bra. jag känner att jag måste skada mig eller trycka ner mig.

slutligen så skulle jag vilja kontakta en kurator eller något liknande, men av vissa anledningar skulle jag verkligen inte vilja att de skulle stå i min journal eller att mina föräldrar på ngt sätt kan se det. finns det ett sätt att mejla en kurator elr pskolog anonymt?

123455432112345

BUP svarar:

Hej!

Jag tycker som du att det var mobbning som ni blev utsatta för. Förmodligen sitter  erfarenheter kvar av att bli utsatt för menande blickar eller bli skrattad åt när du pratade.  Det kan ta tid att kämpa med och det är inte konstigt att du inte kommit över det. 

Du säger att du mår bättre nu men att det också gör att du känner att du inte får må bra utan då måste trycka ner dig själv. Jag undrar om du lagt skulden på dig själv och trott att mobbarna hade rätt? Att du nu tycker att du inte är värd att må bra? Det är många som beskriver att de haft svårt att befria sig från mobbarnas ord och andra elakheter, att de inte riktigt kunnat tro att det inte funnits någon grund för att just de blivit utsatta. Trots att de vetat att forskning visar att vem som helst kan bli utsatt, det finns inga egenskaper som gör att man är skyddad från risken att bli mobbad. Det är mekanismer bakom som man behöver titta på och förstå varje gång det händer.

Du har också försökt att hantera din smärta genom att skära dig och det brukar medföra att ångesten hanteras just då men att det sedan känns värre. Det kan vara svårt att sluta på egen hand men det finns sätt att komma ur det.

Så jag tycker att du gör rätt i att kontakta en kurator eller psykolog. Du kan vända dig till närmaste ungdomsmottagning, dit kan du gå själv. Om du vill vara helt anonym så kan du till exempel vända dig till tjejzonen där man kan få chatt eller mailkontakt eller Shedo.se som ger stöd via mail och telefon just vid självskadebeteende.

Du har gått igenom saker som jag kan önska att du hade sluppit. Men om du kan dela det med någon så kan ni tillsammans förstå det som hände och vilken betydelse det kom att få för dig.

Du kommer att få hjälp att komma igenom.