Vill helst prata med min lärare

hej, jag är tretton år, och lever ett normalt liv(?)har föräldrar som e snälla, men kan ej prata med dem då jag ej känner något förtroende. har alltid svårt å berätta hur jag känner. jag har även en enorm hög press på  mig i skolan, får jag B blir jag grymt besviken, å får jag A bryr jag mig knappt, utan fokuserar vidare. jag kämpar med å gå ner i vikt, med ett mål på under 700 kalorier/dag. ät en liten brödskiva frukost, å sedan vid sju middag. motionerar fem ggr/veckan. 

iaf, före höstlovet så fick man skriva i loggboken om man trodde någon i klassen mådde dåligt och varför. ända sedan dess ha rjag vart livrädd att någon ska ha skrivit mig å att lärarn(en, min favvo, som håll på me hästar som jag)  ska taa ut mig å prata med mig. på hela eng lektionen i måndags undvek jag ögonkontakt med henne, utifall att hon ville prata med mig. tänkte just när vi skulle sluta, tur hon ville ej prata med mig, då hon sa 

- (mitt namn)### får jag byta några ord med dig?

å så satte jag mig på bänken två rader bort.- 

- hur mår du?

- bra.

- är det verkligen så? (hon ser orolig ut blablabla)

- ja.

sedan berätta hon att flera i klassen(!) skrivit att de trodde jag mådde dåligt, samt att även hon var orolig att jag hade för höga krav på mig(andades ut, det var ej mat hon ville prata om ) å hon fråga mig om jag höll med, svara lite. sedan prata vi en kvart(mest hon, jag sa mhm) hon sa att hon ville ha kvar "mig" å int att "jag" skulle "bytas" ut. till någon annan. samt att hon ville att jag skulle orka komma till skolan varje dag i nian å. samt så fråga hon om hur länge jag kände mig besviken vid ett b. en dag, veckor, eller fler. ljög då å sa tills jag kom hem(sitt i typ 1 vecka) samt så undra hon om jag prata med mina föräldrar,. NEJ,. då sa hon att om jag kände att jag int orka mer, att pressen blir för stor, mf så ska jag prata med dem, eller om jag int kan, prata med henne så pratar hon med mina föräldrar.samt att hon ville jag ska njuta av sjuan, njuta i stallet, ta det lungt. 

där och då skakade jag och ville bara gråta å berätta allt, om mina självmordsplaner, att jag skärt mig själv, att jag int äter mm. men jag tvinga mig själv å låta bli. men känner just nu, att allt e ba tyngre å tyngre, det enda ljusa är att jag gått ner 2,5 kilo (sedan höstlovet började)  

när hon tog ut mig, var jag livrädd, men jag la även märke till, att det finns faktiskt de som bryr sig om mig. (i f-5 var jag utfryst, å mobbad, men prata ej med någon)            samt att det kanske finns en anledning till att jag finns. jag märker hur mina kompisar ofta säger, 

- vad skulle vi göra utan dig!

samt flera positiva saker. har flera vänner som stöttar mig grymt, å säger att de ska stötta mig å finnas för mig tills jag ej behöver dem. det känns bara som att jag vart blind, som ej sett allt detta innan. jag mår sämre nu än någonsin. har ont i magen, skrattar ej, mumlar tyst på lektionerna. kan ej plugga mer än 2 min(förut kunde jag 10 min) helt plötsligt, avskyr jag kakor, eller jag älskar å baka! men vill ej smaka då det inehåller mkt kalorier. det känns som jag går under, fast jag märker att andra ser, att de vill hjälpa. men jag ljug bara å säg att allt är bra. 

jag vill berätta för henne (läraren) hur allt känns(hon har vart undersköterska på psyke ) för det känns som det bara är hon som kan förstå, då hon även vet hur mycket hästar betyder för en. men tyck det är jobbigt å prata, samt kmr hon ringa hem då. å då skulle jag ej klara av allt å jag skulle då rymma, snälla, hjälp mig, vad ska jag göra?

desperat

BUP svarar:

Hej!

Du skriver mycket tydligt om det inre kaos du just nu upplever. Det verkar som att du verkligen balanserar på en slak lina. Du ser hur mycket positivt som finns i ditt liv, goda vänner som du känner att de bryr sig, en lärare som är mycket uppmärksam på hur du mår och är beredd att hjälpa dig. Sedan finns det en andra sida av myntet.

Du har bra betyg i skolan - men du ställer högre och högre krav på dig själv, vilket antagligen leder till en ständig prestationsångest. Du säger att du har det bra hemma men du saknar förtroende för dina föräldrar och kan inte berätta för dem vilka problem du brottas med. Och tydligast är att du inte alls mår bra, men har svårt för att prata öppet även med den lärare som du egentligen har förtroende för.

Det står klart att du måste hitta ut ur ditt nuvarande inre kaos. När man befinner sig i ett sådant inre tillstånd behöver man ha någon som vägleder. Det är ju toppenbra att du har denna lärare i din närhet. Du vet att hon förstår dig. Jag är nästintill övertygad om att hon skulle bli bara glad om du berättade mer för henne.
Jag säger det för jag tror att hon ser att någonting inte stämmer men kan inte hjälpa dig om du stänger av inför henne.

Vet du, någonstans måste du börja och då är det den kortaste vägen med någon som du redan känner och som känner dig. Du ska inte gå och grubbla om ditt livs värde. Du ser att det är många som du betyder mycket för.

Det är också viktigt att reda ut vad är det som hindrar dig i att tala med dina föräldrar. Du kanske skulle få mer förståelse och stöd av dem än vad du tror. 

Alltså, börja med din lärare. Du kan bara säga till henne att det finns någonting mer som du vill ta upp med henne. Sedan kan ni två tillsammans fundera på vad nästa steg ska vara. 

Andra möjligheter är att du tar kontakt med ungdomsmottagningen i din hemkommun.

Om det känns lättare skriver du till tjejzonen.se där du kan få stöd och vägledning helt anonymt.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta