Varför ska jag leva ett liv där jag inte känner mig levande?

Den tid på dygnet där jag känner mest lidande är på kvällen eftersom det som framkallar störst plåga inom mig är tanken på att jag kommer vakna igen. Jag försöker sova så få nätter som möjligt för att undvika att vakna. Följderna av sömnbrist må vara negativa men tanken av att slippa vakna är ett elände mindre.

Känslolösapesten vilar över mig och har förgiftat mitt inre. Mina känslor och mina intressen har tagits ifrån mig och nu bryr jag mig inte längre människor jag tidigare brytt mig om. Människor som haft stor betydelse för mig, mina vänner och min familj, betyder inte något för mig längre. Jag skulle inte bry mig om något skulle hända dem och jag skäms över att jag upplever dem som jag gör. Jag skäms så mycket för att jag inte älskar min mamma längre.

Ofta finner jag mig själv med att fundera huruvida jag finns eller inte. Jag känner mig så tom, att för mig är det nästintill omöjligt att jag skulle kunna existera. Kan det vara så att jag redan är död? Att döden är likställd med livets lidande? Denna ovisshet är mycket plågsam för mig och jag återupptog en tidigare vana för att vara säker om min tro kring min existens stämmer. För ett tag sedan brukade jag skada mig, då i ångestdämpande syfte, men under den senaste veckan har det varit för att försäkra mig om att jag lever. Smärtan och blodet bekräftade för mig att jag kanske fortfarande lever och jag har därför valt att disponerar mitt skadande till tre tillfällen under dagen för att kunna känna smärta oavbrutet. Utan det skulle jag försvinna djupare in i mitt eget mörker och fastna där nere. Smärtan gör att jag kan känna mig närvarande. Att jag inte är den vålnad jag tror att jag är. Ofta upptäcker jag att jag inte kommer ihåg hur jag hamnde på en viss plats. Min kropp transporterade sig, men mitt inre stannade kvar och blev förvirrad när jag befann mig på en plats som jag inte minns att jag rest till.

Den riktiga döden är ett mål som är så enkelt att nå, men att jag i nuläget inte förmår mig själv att ens försöka. När jag var längre från botten hade jag orken att genomföra försök avsluta mitt liv, men ju djupare jag sjunker desto svårare blir det att anstränga mig själv att planera minsta lilla. Att förse mig själv med något så simpelt som ett rep är något jag inte klarar av, något som var så enkelt att göra för bara några månader sedan.
Om jag hade haft något enkelt tillgängligt, vad jag vet skulle vara en dödlig dos medicin eller ett skjutvapen skulle jag utan tvekan genomföra min önskan.

Varje dag beger jag mig till en bro eller till spår för att se om idag är den dagen jag orkar klättra över staketet, för att sedan hoppa eller lägga mig på spåret. Jag vet att jag kan göra det, då jag har gjort det förut. Det jag finner sorligt är att då kände jag mig bättre än vad jag nu.
Länge sitter jag och betraktar tågen som kör förbi bakom staketet och mitt huvud som vill så gärna hamna på rälsen, men min kropp lyssnar inte på mig, den orkar inte klättra över. Jag vet att efter jag skrivt klart det här, kommer bege mig till spåret och se om jag orkar idag. Vem vet, kanske jag klarar av det idag.

Att söka någon form av hjälp är uteslutet för mig. Dels för att jag skäms och för att det ändå inte kommer att ändra något och jag vill inte lämna ut mina tankar till någon som kommer hindra mig att genomföra det jag vill göra, vilket är att jag vill dö. Jag vill inte leva längre. Min kropp finns, men mitt inre dog för längesen.

Varför ska jag leva ett liv där jag inte känner mig levande?

BUP svarar:

Hej!

Du har det svårt. Jag förstår att du provat mycket och att du känner stor hopplöshet. Ditt brev visar på en förmåga att uttrycka dig, förstå dig själv och hur du känner. Det är en mycket bra förmåga och den är viktig när det handlar om att ta sig ur den kris du just nu är mitt uppe i och kanske varit i alltför länge.
Att må så dåligt som du gör, gör saker med en, hopplösheten kan lamslå och det kan kännas omöjligt att se en ljusning framöver. Det är tyvärr så nedstämdhet fungerar, den kan drabba en hårt och samtidigt vittnar många som varit där om hur värt det ändå var att stå ut för att få vara med när vändningen kommer. För den kommer. 

Du har många tankar och funderingar kring livets stora frågor. Jag tänker att du skulle vara hjälpt av en samtalskontakt där du får någon att prata med, någon att resonera tillsammans med, någon som lyssnar.
Du är långtifrån ensam om att tveka på att ta hjälp utifrån skamkänslor. Men psykisk ohälsa kan drabba oss alla och vi som jobbar med det gör allt vi kan för att underlätta steget till att faktiskt ta hjälp.

Jag skulle önska att du så snart som möjligt fick en chans att prata med någon professionell om hur du mår och har det.

Jag tror att det skulle kunna vara mycket hjälpsamt för dig att få reda i dina sömnproblem och den känslolöshet som du lider så av. För när måendet förbättras så kommer sådana förmågor åter. Den sorg du just nu känner för hur du har det tillsammans med dina närstående kommer att kunna lätta. 

Jag vet inte om du har någon erfarenhet av samtalskontakt på BUP, men oavsett tycker jag att du ska ta en ny kontakt.

Så som du har det just nu - det ska du inte vara ensam i. Självmordstankar är allvarligt och det finns bra hjälp att få. 

Det finns en telefonlinje för stöd som heter Självmordslinjen. Telefonnumret dit är 90101 och de har också en chatt. I de svåraste stunderna är det viktigt att du inte är ensam.

Du lider svårt just nu, men tillsammans kan man hitta vägar ut som innebär att du får uppleva det du just nu saknar och som gör livet värt att leva.