Har mycket ångest och tankar

Hej! Jag är en 15:årig tjej och jag har ångest. Mycket ångest. Och jag har märkt en sak som är ganska jobbig och kons

tig. Om någon ställer mig en fråga om särskilda känsliga ämnen för mig (t.ex. självskadebeteenden) så tillåter min kropp inte mig att svara. Det är som att min hjärna har någon form av spärr och även om jag vill svara så går det helt enkelt inte.En annan sak är att jag inte kan prata om mina känslor eller problem utan att få det att inte verka så allvarligt. Jag börjar alltid skämta och skratta och låtsas att det jag försöker säga inte är så viktigt. Jag har väldigt svårt att öppna upp mig för folk. Jag kan inte berätta för någon hur jag verkligen mår.

Jag har skrivit in hit förut (det var för kanske ett år sedan och frågan hette "det finns ett mörker inom mig" tror jag, men nu är frågan och svaret borta) och när jag tänker tillbaka på hur det var då kan jag verkligen se hur jag har förändrats på många sätt. Vissa bra- och vissa dåliga. Det känns som att jag brukade tycka mer illa om mig själv än jag gör nu. Nu är jag faktiskt ganska nöjd med mig. Men det där mörkret och ångesten äter fortfarande upp mig inifrån. Jag är rädd för att må sämre igen. Det är som att jag går i perioder. Ibland känns allt fantastiskt och andra gånger undrar jag vad det är för fel på mig och varför jag inte kan må bra. Jag borde må bra. Min familj älskar mig. Jag har (typ) några vänner. Jag har bra betyg. Jag har framtidsdrömmar! Jag vill bli författare. Jag har så många planer. Jag vill bara må bra igen. 

Jag vet att det här meddelandet tar upp massa olika ämnen (allt från min hjärnas försvarsmekanismer till min mentala utveckling) men jag vill hinna med en till sak. Jag är bisexuell. Det insåg jag för ett tag sen vilket jag faktiskt är stolt och glad över. Men jag har ett stort komplex då det alltid känns som att ingen någonsin skulle kunna älska mig eller bli kär i mig. Jag kan bara inte föreställa mig det. Kommer jag bli ensam? Jag funderar på det ganska mycket. Dessutom är det bara typ tre personer som vet om att jag är det. 

Iallafall. Hjälp. Det där var mycket text för en enda fråga. Jag hoppas att någon orkar läsa igenom allt detta. Även om ingen svarar så var det skönt att få skriva av mig lite. Om ni svarar skulle jag bli jätteglad! Jag vet att ni får många frågor så det är inte säkert att ni kan, men man kan alltid hoppas. Tack!

En Liten Person :)

BUP svarar:

Hej!

Här kommer en del tankar som väckts av dina frågor. Jag börjar med det första fenomenet: när din kropp reagerar på när någon frågar dig om ett känsligt ämne så att du inte förmår svara. I litteraturen beskrivs det som "tunghäfta", det går inte att få ett ord över läpparna även om man skulle vilja. Det är en övergående kroppslig reaktion som svar på starka känslor.

Det andra, att du bagatelliserar och skämtar om dina problem fast du egentligen också vill bli tagen på allvar, tror jag beror på att du är ambivalent. Du både vill öppna dig men är rädd att göra det och är kanske orolig för hur det ska tas emot - stämmer det?

Genom att berätta i förminskande och skämtsam ton så blir det ett sätt att undvika möjligheten att bli sårad, men du undviker också möjligheten att bli förstådd.  

Jag vet inte om det finns någon du skulle kunna tänka dig att lita tillräckligt på för att våga berätta om dig själv utan garderingar? Som jag förstår det längtar du också efter att bli förstådd och tagen på allvar.

Jag tycker det är stort att du känner att du utvecklas, att du faktiskt mår bättre än du gjort och att du är glad och stolt över att upptäcka mer om din sexuella läggning.

Undringar om man kommer att träffa någon är en stor existentiell fråga. Ser någon att jag är värd att älskas?
Kommer jag att möta någon jag kan känna samhörighet med, eller kommer jag att förbli ensam?
Kommer jag att träffa någon som ser vem jag är och kan älska och acceptera mig just precis sådan?

Det är frågor som bara livet självt kan ge svar på. Men dina undringar visar att du är en levande och tänkande människa.