Vill inte att andra skall drabbas av mina misstag

Hej, jag tänker gå rakt på sak nu: Jag har bäst betyg i klassen, det är mycket press och jag klarar inte av när andra är bättre än mig. Skolan är det jag känner mig bra på.

I våras skar jag mig i armen för jag hade en period när jag inte mådde så bra. Jag trodde att det hade gått över nu men jag har insett att så fort jag blir riktigt arg eller ledsen så skär jag mig i armen. Eller jag skär oftast inte, jag rispar med en nål tills det blir ett sår. Blev arg på mig själv igår för att jag hade sönder en sak, tog fram nålen och då kändes drt ju bättre. Det är alltså ingen "rutin" eller vad man ska säga, utan händer bara när jag blir riktigt ledsen. Men jag kan ju inte skära i armen så fort jag blir ledsen.

Idag praoade jag och fick en t-shirt som jag var tvungen att ha på mig. En kille kommenterade ett rivsår jag har på armen, fast i ett skämt så jag tror inte han fattade. Min kompis frågade varför jag hade plåster på armen och och fick ljuga o säga att jag rev mig på ett bord. Det känns inte bra att ljuga.

Jag vågar inte berätta för någon. Jag känner inte att jag kan lita riktigt på mamma o pappa. Jag vill inte att min lillasyster ska få ett så stort problem som jag orsakat. Mina kompisar känner jag inte att jag kan berätta för, möjligtvis min tremänning men jag vill inte heller att hon ska behöva veta sånt. Hon har redan fått veta att min andra tremänning, hennes kusin, också självskadar.
Han vet om att jag skar i armen, jag hade inte tänkt säga det men jag lät honom veta så att han skulle förstå att jag gått igenom samma sak. Men jag sa att jag har slutat, eftersom jag trodde det. 

Jag är inte typen som berättar om känslor för andra, jag vill inte att andra drabbas av mina misstag. Jag vet inte om jag mår dåligt. Kan ni hjälpa mig att lösa detta på egen hand? Ärren är riktigt pinsamma att behöva visa. 

Antar att jag har skrivit konstiga, osammanhängande saker, men kände att jag verkligen måste sluta.

M

BUP svarar:

Hej M!

Så ensam du verkar vara. Ja - alltså ensam med ditt problem. Verkar som du tar alltför stor hänsyn till dina nära och att du betalar ett högt pris för din hänsynsfullhet.
Om det är så, varför? Tror du inte att de skulle orka höra? Tror du att hjälp inte går att få? Tycker du att det är ett tecken på svaghet/misslyckande att söka hjälp?

När jag läser ditt brev får jag intrycket att du kommit in i en ond cirkel där din svårighet att söka stöd och hjälp får dig att må dåligt, vilket leder till mer självskada som i sin tur får dig att må ännu sämre…………  

Jag tror (vet?) att det bästa sättet att ta sig ur cirkeln är att öppna upp mot andra för att ta emot den hjälp som finns. Jag vet inte om det är att söka stöd som är svårast för dig, men tanken slog mig när du i början av brevet berättar att du är bäst klassen. Tänk om du skulle satsa på att bli bättre att söka hjälp i stället för att prestera betyg?

För en del kan det vara en utmaning att visa sig svag och att inte klara allt själv, jag vet inte om det gäller för dig. Själv tycker jag att om det är utmaningen så är det också att söka som är det bästa tecknet på mod.

Mitt råd till dig blir att söka stöd så att du bättre klarar av att leva ditt liv. Kan prata med skolkurator vara ett första steg? Eller söka kontakt på Ungdomsmottagningen?

Dröj inte med att söka hjälp, risken är att problemet inte försvinner av sig själv!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta