Aldrig berättat hur dåligt jag mått för mina föräldrar

Hej, jag har under 2,5 års tid levt med ett självskadebeteende som har gått lite upp och ner ibland kan jag skära mih konstant varje kväll flera dagar i rad och ibland kan de gå veckor eller månader mellan. Men för ett halvår sen kanske så fick mina föräldrar reda på det då dom såg mina ärr på armen. Dom blev såklart oroliga och försökte få mig att prata med dom, dock gillar jag inte att prata ut om sånt personligt med en nära familjemedlem för det känns som de kommer bli svårt för dom att ta in. Just därför hade jag aldrig berättat hur dåligt jag mått för mina föräldrar. Dom visar ju att dom bryr sig men det känns inte som dom tar mitt mående på allvar. För när jag föreslog till mina föräldrar att boka tid på bup sa min pappa "bup är ju till för dom som verkligen behöver mycket hjälp och mår riktigt dåligt" som om jag tydligen inte "mår så dåligt" enligt honom. Så därför har jag mått sämre och skadat mig igen, jag har då velat ta det i mina egna händer och söka hjälp utan dom. Men problemet är att jag inte vet hur riktigt, vart jag ska vända mig eller nåt. Jag har under dom här 2 åren velat göra en undersökning för depression men vet inte heller hur, har bara gjort online test och dom är ju ändå inte fullt pålitliga. Jag har ingen aning vad jag ska göra, vart jag ska vända mig eller nånting jag är helt oveten av vad jag ska göra. Jag har velat prata med en kurator eller pshykolog också men aldrig vågat och har inte velat gå till skolkuratorn heller då jag inte litar på henne eftersom hon bröt som tystnadsplikt förut angående en tjejkompis till mig. Men vad tycker du jag ska göra? kommer inte gå till mina föräldrar nu och säga att jag vill söka hjälp på bup eller så för dom kommer bara säga att det är onödigt så vad ska jag göra?

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev och att du tar upp ditt dilemma med oss.

Efter ha läst  undrar jag lite hur mycket och vad du berättat för dina föräldrar? Du skriver att du aldrig berättat hur dåligt du mår och samtidigt säger du att det känns att de inte tar hur du mår på allvar.
Du tror också att de har svårt att ta in vad du skulle kunna berätta. Jag tänker att du troligen har rätt, men desto större anledning då att vara tydlig och inte för undvikande. Men, som du skriver, det kan verkligen vara svårt att vara så personlig med sina föräldrar.

Egentligen tror jag att du vill att dina föräldrar ska förstå. Men du blir besviken på dem för att de inte gör det - fast du försökt. Men det låter egentligen inte som att du skulle ha något emot att de fick reda på hur du mår?

Det är mycket lättare för dig att få bra hjälp om dina föräldrar(vårdnadshavare) känner till att du har en vårdkontakt. Detta gäller på alla ställen t ex BUP, vårdcentral och ungdomsmottagning  Antagligen behöver skolkuratorn ta kontakt med dina föräldrar om hen bedömer att dina problem är allvarliga.

Men är inte det bra?
Du kan även få hjälp med att få dina föräldrar att förstå dig bättre.
Du är inte helt beroende av deras förståelse för att ta kontakt.
Du kan söka hjälp utan dem, men du kan antagligen inte få fortsatt hjälp utan deras kännedom.

Tag det själv i dina händer, som du skriver, och sök hjälp utan dem.

Du kan själv ta kontakt med skolkuratorn eller skolsyster eller du kan ta kontakt med BUP för ett första samtal. Om de sedan vill kontakta dina föräldrar och prata med dem så låt dem göra det.
Låt inget hindra dig från att få hjälp nu när du själv vill det.