Vågar inte berätta för någon

Hej!

I hela mitt liv har jag mått väldigt dåligt och jag började få självmordstankar runt 10 års åldern.och en dag när jag var runt 11 så var det som att någon ville att jag skulle ge upp.mina föräldrar skiljde sig,en vecka senare ville min pojkvän göra slut men jag bad honom stanna tills jag mådde bättre för han har varit där sedan sexårs.sedan flyttade mamma och jag mådde rätt bra hos båda mina föräldrar tills pappa hittade en tjej som han bildade en ny familj med där jag blir utstött fast han tänker endå inte låta mig bo med mamma.nu är mammas lägenhets kontrakt slut och hon måste flytta men hon har inte råd med det eller måste flytta till en annan stad och jag mår bara bra hos mamma men pappa vill inte låta mig flytta med henne.

Jag har länge skadat mig själv utan att tänka på det typ banka huvudet i väggen,riva upp sår och dra i mitt hår.men i sommras när vi var med pappas nya familj började mitt självskadebeteende.pappa fick mig att äta mindre. jag skrapade mina lår lite med vassa stenar sedan började jag rispa på min mage med trasiga hårnålar och tillslut hittade jag rakblad och började skära mina lår och armar.på min förra skola så viste skolskterskan om att jag mådde dåligt men hon glömde det under ett sommarlov.allt blir också värre för att jag nyligen kommit på att jag är transsexuell men jag vågar inte komma ut.

Jag vill gärna ha hjälp men jag vågar inte be om den eller se till att jag får den.det skulle kännas lättare om t.e.x mina föräldrar förstog utan att jag sa något.jag är så blyg så jag vågar inte berätta för någon för än så länge har alla utom mamma svikit mig.

Emme

BUP svarar:

Hej!

Jag förstår det som att du haft det svårt och trassligt men att det blev bättre en period när dina föräldrar skilt sig och din pappa ännu inte träffat någon ny tjej - stämmer det?

Jag undrar vad som händer som gör att du känner dig utstött i hans nya familj. Förstår din pappa hur du känner dig och varför? Blev du arg på honom i somras? Du säger att han fick dig att äta mindre, var det något ni bestämt tillsammans eller något som du inte ville och som gjorde att du kände dig överkörd? Hade det som resultat att du skar dig för att du inte visste vad du skulle göra med alla känslor? Du tycker att din pappa svikit dig, men han vill samtidigt inte att du flyttar till mamma, kan ni prata om hur du tänker och tycker och hur han tänker?

Det här blir som du märker väldigt mycket frågor men det är sådant jag undrar över när jag läser ditt brev och som jag tänker att du skulle behöva prata om. Du har ju en önskan om att dina föräldrar ska förstå hur du mår utan att du berättar. Men kanske skulle ni få en annan förståelse för varandra om ni fick hjälp att prata med varandra.

Om du kan tänka dig att prata direkt med någon, så är mitt råd är att du vänder dig till ungdomsmottagningen där du bor. Där skulle du kunna få hjälp med att reda i vad det är som gör att du mår så dåligt. 

Du skriver att du är blyg och har svårt att be om hjälp. Kanske det är lättare för dig att börja på nätet. Där kan du vara anonym och behöver inte sitta ansikte mot ansikte med den du berättar för. Kanske blir det också lättare för dig att sedan berätta hur du mår och har det - både för dina föräldrar och för andra - om du har tränat på nätet.

Här är några förslag:

Det finns en sajt transformering.se, som är till för transsexuella och andra som funderar över sin könsidentitet och som du skulle kunna gå in på. Man kan bland annat maila med dem. Beroende på var du bor så kan de även ha stödgrupper och samtalsgrupper.

Det finns också killjouren.se eller bris.se. Du kan gå in och titta om de kan vara något för dig.