Svårt att tycka att jag är fin eller bra på något

Hej bup!

Jag är en sextonåring, som vilken som hest skulle nog de flesta säga, men så är det inte. Jag har länge mått väldigt dåligt över mig själv och liknande saker, till exempel är det svårt för mig att tycka att jag själv är fin eller bra på något. Jag var för några år sen mobbad i min klass vilket ledde till att jag började skada mig själv, mobbningen slutade dock efter ungefär två år men jag kunde inte sluta skada, ville inte sluta. Jag hade hittat något som hjälpte mig, när jag skar upp huden rann ångesten ut tillsammans med blodet och det var en så jävla skön känsla, jag självskadar inte lika mycket längre men det händer då och då. Alla mina vänner tror att jag mår bra och jag vet inte hur jag ska tala om att jag inte gör det. Mina föräldrar vet heller ingenting och det känns så jävla jobbigt för jag vet inte hur jag ska kunna berätta det. Jag är en sån person som pratar rätt mycket men så fort samtalen blir planerade (tex utvecklingssamtal etc) kan jag typ inte prata så jag vet inte hur jag ska kunna må bättre när jag inte kan prata om det. 

För mig känns det inte som att någon ser mig, ingen ser att jag mår dåligt, inte mina föräldrar, inte mina vänner och inte ens mina lärare.. Jag vill bara att någon ska se att jag inte mår bra och hjälpa mig söka hjälp.. Jag har gått till skolkuratorn på min förra skola men jag känner inte att jag vill gå till skolkuratorn på den skolan jag går på nu, inte för att hon inte verkar bra eller så utan bara för att alla tror att jag är så glad. Jag vill inte förstöra den bilden genom att visa att jag inte är det men jag vill ändå bara bli sedd..

Jag har aldrig blivit diagnostiserad med deppression men jag tror att jag har en och har haft de senaste åren.

Det jobbigaste är ändå att mina föräldrar inte vet att jag mår dåligt och jag vet inte hur jag ska kunna berätta det för dom.

Förlåt om det blev rörigt jag hoppas ni förstår..

Osynlig

BUP svarar:

Hej!

Du beskriver väldigt fint hur svårt det kan vara att känna något i sitt inre som man både vill och inte vill att andra människor ska se och förstå. Hur man hoppas att någon ska se även det man döljer - samtidigt som man gör allt för att det inte ska vara möjligt.

Kanske att det också blir extra svårt för den som har erfarenhet av att bli mobbad att sedan våga visa sig sårbar. Bilden av att vara en glad och osårbar person är något som känns tryggt att visa upp när man inte riktigt vågar lita på att andra vill en väl.

Det kanske är en möjlighet för dig att börja prata på nätet? Det finns till exempel shedo.se, det är en förening som riktar sig mot de som självskadar eller har ätstörningar, de har en blogg.

Det finns också tjejzonen.se där du kan chatta med en Storasyster som är några år äldre än du och arbetar där ideellt.

Du vill också berätta för dina föräldrar och jag förstår det som att du egentligen litar på dem och tror att de skulle kunna vara till stöd för dig om du bara gav dem chansen. Kanske det är en möjlighet att skriva till dem, du skulle kunna visa dem brevet hit eller skriva ett nytt där du berättar så mycket du vill berätta.
Det är ju inte så att man måste berätta allt eller ingenting även om många beskriver att det är så det känns.

Om du vill vända dig till BUP så hittar du närmaste mottagning här på förstasidan. Du kan ringa själv om du vill.

Du har redan tagit första steget. Du kommer att kunna ta även nästa och så småningom kunna dela med dig både av smärta och glädje.