Bitter på livet

Hej.

Jag har självmordstankar, men jag mår inte dåligt och jag har ork, utan jag är mest bara avtrubbad och bryr mig inte något. Satt och tänkte häromdan att jag inte älskar mina föräldrar och inte bryr mig om mina vänner och inser att det faktiskt är så. De skulle kunna dö och min reaktion skulle bli "jahap". Folk säger ju att man ska söka hjälp vid självmordstankar och dylikt men jag mår inte dåligt och jag fungerar i vardagen men jag finner livet helt meningslöst. Tidigare var det mer affektbaserade tankar, nu bryr jag mig inte om jag lever eller dör. 

Tillbaka till det där med att söka hjälp. Jag förstår verkligen inte varför jag ska söka hjälp för. Varför ska jag ha hjälp för något som inte är ett problem? Varför skulle någon annan ha någon form av skyldighet att hjälpa mig? Varför skulle någon annan slösa sin tid på att hjälpa någon som inte behöver det? Jag förstår verkligen inte. Varför skulle jag förtjäna någon typ av hjälp, det är mitt problem. "Du är värdefull och förtjänar att må bra" är något som jag verkligen inte håller med om. Jag är inte deprimerad, utan bara bitter på livet och har tröttnat på min oförmåga att hålla kvar tankar då de alltid tycks försvinna.

Syftet med detta handlar om min oförståelse gällande detta fenomentet "söka hjälp". Jag fattar verkligen inte.

BUP svarar:

Hej!

Valde ett avsnitt ur ditt brev vilket väckte mina funderingar, som rubrik. När du skriver att du är bitter på livet är det något helt annat än den olust och det ointresse du i övrigt berättar om. Bitterhet är trots allt en känsla som jag antar är förknippad med dina erfarenheter av att vara människa. Kanske också vad den människan varit med om i livet. Till skillnad från dig (?) blir jag nyfiken och vill veta mer. När du skriver bitter tänker jag att det måste hänt något som gjort dig besviken.

Du har funderingar om fenomenet att söka hjälp. För en del är det verkligen så att de söker hjälp för något, få lösningen till ett problem, vill hitta vägar ut ur något de inte själva klarar av. De önskar sig ett bättre liv.
Jag tror att lika viktigt kan mötet mellan människor bli som inte så tydligt söker lösning på problem. Dina tankar som tycks försvinna skulle ha större chans att finnas kvar om de delades av någon som var nyfiken nog att prata vidare och utforska dem.

Frågan vad som är meningen med livet tror jag inte det finns något sant svar på. Men att ställa frågan och prata med andra om den är nog rätt väsentlig. Kanske att du skulle hitta någon mening med just ditt liv i mötet med andra. Människor är flockdjur, oavsett vi gillar det eller inte. Om vi isolerar oss eller blir isolerade från andra blir våra psyken väldigt negativt påverkade. Ensamheten lämnar oss med tankar som vi inte hittar ut ur. Lösningen på meningen finner vi inte själva ut i vårt eget huvud utan i kontakt med andra.

Det skulle vara enkelt att så här i slutet av mitt svar enkelt säga ”du borde söka hjälp…..” men jag undrar om du skulle lyssna? När det gäller dina självmordstankar så är de väl som med alla tankar - det är aldrig farligt att tänka. Tankar på döden kan dock i längden bli plågsamma i sig. Det farliga är inte att tänka på självmord, det är att göra det. 

Om jag, trots att ditt brev inte har någon fråga, skulle ge dig ett förslag skulle det bli: ”sök dig till flocken”.
Mig veterligen har vi bara ett liv och jag tycker att det skulle vara dumt att förspilla detta enda. Min förhoppning är att du skulle finna mer mening i ditt liv ifall du fick möjlighet att dela dina tankar med någon du kanske till och med skulle kunna börja gilla. Vem den är vet jag inte. Hur som helst blev jag nyfiken på dig efter att ha läst ditt brev, så jag gissar att någon annan också skulle kunna tycka det.

Hälsningar