Vill bli av med allt det jobbiga och sluta tänka hela tiden

Hej jag är 16 år och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra längre med mina föräldrar. Förra året mådde jag extremt dåligt och var allmänt deppig hela tiden. Efter ett tag bröt jag ihop och berättade allt för två av mina kompisar, att jag vill att mina föräldrar ska skiljas, att min farfar är alkoholist, att min pappa dricker blir full varje helg och att jag är orolig. Men mest att mina föräldrar inte sover i samma säng, vilket dom inte gjort sen så länge jag kan minnas men det är aldrig något jag ifrågasatt förrän då. Att jag vill att dom ska skilja sig för de bråkar bara och kan inte ens ha en normal konversation med varandra så jag ser ingen mening i att fortfarande vara gifta.

Efter jag sagt allt det och pratat ut var fortfarande inte allt utpratat. Hela tiden ville jag berätta om hur jag ville ta livet av mig. Jag kunde bara inte ge någon riktig anledning över varför. Det var bara hela tiden något som skrek i mig att göra det. 

Mina kompisar märkte såklart att något var fel och bad mig prata med någon kurator men allt var bara jobbigt att prata om. 

Nu ett år senare börjar jag släppa att ta livet av mig. Jag är inte hemma mycket, framför allt inte på helgerna för pappa sitter hemma och är full vilket jag helst undviker. Han blir inte aggressiv eller så men det är jobbigt att dagen efter ha pratat med honom inte vara kvar i hans minne att jag ens kom hem eller pratat med han. Jag bråkar konstant med min mamma och är sur på henne men hon verkar inte förstå att jag försöker visa att jag är sur för  jag vill att de ska skiljas. Det är klart att det är svårt för henne att fatta men jag sa till och med till henne att jag tycker de borde skiljas men hon gör inget åt det. 

Nu efter ett år på gymnasiet har jag fått fler kompisar som också undrar varför jag är ledsen ibland eller arg på min mamma. Speciellt min pojkvän som hela tiden tjatar på att jag ska sluta vara så sur på mamma och va hemma lite oftare för han vet att hon och framförallt min lillebror vill det. Det är helt omöjligt för mig att berätta för jag vill inte att han ska behöva på något sett tycka synd om mig eller börja se på hur jag agerar annorlunda. Om jag är trött kommer han direkt tro att jag är ledsen och så. 

Sen när jag inte lyckas i skolan så säger han ibland bara men koncentrera dig bara på lektionerna och fokusera på plugget så går det bra men jag kan ju inte för jag tänker på annat hela tiden. Allt hemma kan jag undvika genom att bara inte vara hemma men när min pojkvän säger så blir jag nästan irriterad på honom eller mest bara ledsen. Jag har flera gånger gråtit i telefon för jag inte kan berätta för honom och jag vet inte vad jag ska göra längre för ju mer jag vill berätta för honom och blir ledsen över det desto mer kommer mina tankar om självmord tillbaka. Samtidigt som jag tycker det är dumt och själviskt att göra, mot mina kompisar och min lillebror och allmänt att göra det. Men jag blir på något sätt rädd för mig själv och mina tankar. Därför känner jag att jag konstant måste träffa folk och inte vara ensam men det stör mitt skolarbete nåt otroligt såklart när jag inte har tid för annat.  

Jag vet egentligen inte vad jag vill fråga men jag vill bara bli av med allt jobbigt och sluta tänka hela tiden och jag vet inte hur jag ska göra det.

Hanna

BUP svarar:

Hej Hanna, tack för brevet.

Du låter väldigt ledsen och jag tycker det vore bra om du fick hjälp med din ledsenhet så snart som möjligt.

Kan du se samband mellan din familjesituation, hur du har det hemma, och ditt dåliga mående? Jag tror det hänger i hop. 

Att du vill att dina föräldrar ska skilja sig kan jag förstå. De verkar inte ha det så bra tillsammans de heller och du mår dåligt av att vara mitt i deras dåliga relation. Tyvärr kan du som barn inte göra så mycket åt det. Barn kan inte bestämma om föräldrar skall leva i hop eller isär. 

Vad som känns bekymmersamt förutom att du tvingas uppleva deras ständiga bråk, vilket i sig är hemskt för barn, så tycks din pappa har ganska grava alkoholproblem. Är det något som ni talar om i familjen, eller är det något som alla känner till men som det inte pratas om?

Jag tror att din nedstämdhet och dina självmordstankar är ett tecken på hur du har det hemma. Inte konstigt att du helst håller dig borta och inte alls konstigt att du har svårt att koncentrera dig på skolarbetet.

Du skriver att du vill bli av med allt det jobbiga. Jag föreställer mig att det jobbiga för dig är alla tankar och all oro du känner inför hur ni i familjen har det? Att känna att du inte vilja leva längre är allvarligt och en varningssignal om att du behöver hjälp. Det bästa sättet att bli av med jobbiga tankar som stör är att dela dem med någon, att prata om det, helt enkelt.

Jag tycker du ska lyssna på rådet som du fick av dina kompisar och prata med en kurator. Du kan gå till skolkuratorn eller Ungdomsmottagningen. Även om du inte vet vad du ska säga första gången så är det okej, de är vana vid att tala med ungdomar och brukar vara superbra på att skapa en stämning som gör att det går lättare att prata så småningom. Du är naturligtvis välkommen att ringa oss på BUP också. Eller du kan be en förälder göra det.

Annars kan jag verkligen rekommendera Tjejzonen där du kan chatta med en Storasyster som är suveränt bra på att lyssna och trösta.


Tveka inte att söka hjälp, du har inget att förlora, men massor att vinna. 

Var rädd om dig.