Vet inte hur jag ska bli glad igen

Vet inte hur jag ska bli glad igen Hej! Jag är en tjej som mått dåligt ett tag nu och allt bli bara värre och värre. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra för att må bra och bli glad igen,det känns helt omöjligt. Jag är nästan jämt ledsen och väldigt deprimerad. Jag har add som gör allt ganska mycket jobbigare, har ätit medicin tidigare men slutade för att kände mig inte som mig själv dock ska jag börja pröva äta vitaminer som tydligen ska göra det lite bättre. Jag har pratat med en psykolog ett tag,bytte till en annan kurator som tycker att jag ska hälsa på maskrosbarn. Alla dessa samtal hjälper verkligen inte för att få mig må bättre? Och har gett maskrosbarn en chans men det verkade inte vara något för mig. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra? Depressionen har kommit så pass långt att jag verkligen inte orkar leva längre,jag vill dö. Har samlat massa alvedoner i mitt rum för att försöka ta mitt liv men ni behöver inte vara oroliga för just nu mår jag bara sämre av tanken att inte finnas mer. Jag har kämpat varje dag för att fortsätta orka leva och jag kan nog kämpa lite till. Jag ska berätta lite kort om varför jag mår så pass dåligt. Här är bara några saker varför. Helt ärligt vet jag inte varför jag bara mår sämre och sämre och att jag har så pass mycket jobbiga och ledsna tankar varje dag. Jag har alltid haft svårt att formulera mig och känt att aldrig någon har förstått mig. Tycker det är ganska svårt nu att bara sitta ner och försöka skriva en kort sammanfattning om varför jag mår så dåligt,vill verkligen få med allt och att ni ska förstå mig. Men aja jag ska försöka så gott jag kan. Jag växte upp som vanligt med en mamma och pappa som jag älskade mest av allt. När jag var tre år så skiljdes dom. Jag har alltid bott hos min mamma mest men när jag var runt 6-11 så har jag även bott hos pappa ibland några veckor/helger i månaden. Jag kommer inte ihåg något från min barndom tyvärr förns jag var runt 6 år,men det är bara några skeva minnen. Aja jag fortsatte bo hos min mamma,hennes kille som flyttande in hos oss när jag var runt 5 år och var hos pappa ibland som bodde med hans tjejs. Hon hade 3 barn som då blev mina låtsas syskon men bara ett som bodde hemma. Men jag mådde väldigt bra under den perioden då jag var runt 6-10. Hos mamma levde jag ett normalt liv med läxor,skolan och vardags rutiner. Hos pappa var det mer som helg varje dag. Han eller hans tjej hämtade mig från skolan vi åkte hem och hade det väldigt kul jämt,spelade mycket spel,var ute mycket och grillade jag har underbara minnen därifrån. Även mycket jobbiga minnen därifrån när jag blev lite äldre. Pappa drack nästan varje dag och jag saknade mamma mycket och ville verkligen inte va hos pappa längre. Jag fick reda på att min pappa var alkoholist runt 11 års åldern men förstod inte då hur mycket det här skulle påverka mig senare. Jag visste knappt vad det betydde och fortsatte livet som vanligt. Pappa började dricka mer och mer och jag började verkligen må dåligt. Alla minnen från den tiden med alkohol inblandad är väldigt jobbiga än idag. Livet fortsatte med massa jobbiga saker på vägen angående pappa. När jag blev lite äldre åkte han fram och tillbaka på massa behandlings hem/sjukhus och det var väldigt jobbigt för mig. Han såg till att vi pratade nästan varje dag i telefon och det blev jag ändå väldigt glad för. Men vi kom ju ifrån varandra och det blev svårare att hålla kontakten varje dag. När han kommit hem från nåt behandlings hem var jag hos honom lite till och från och hade väldigt mycket hopp. Men det var inget som höll och han åkte in igen. En dag separerades han och hans tjej,hon drack väldigt mycket alkohol,hade inte problem med den men gillade att dricka mycket tillsammans med min pappa. Jag blev ju förstås glad och fick ännu mer hopp på att han skulle bli helt frisk. Han flyttade tillbaka till sin lilla lägenhet som ligger i samma område där jag bor med min mamma. Jag var hos honom där också och hade verkligen hopp att allt skulle bli bra. Men det blev det inte och han åkte in på behandlings hem igen. Vi tappade väldigt mycket kontakt och jag var och även är väldigt besviken på honom. Idag har jag ingen kontakt med min pappa alls,jag har inte träffat honom på över ett år (dock sätt honom ibland för att vi bor ju så nära varandra,dom tillfällena har varit väldigt jobbiga och försökt gömma mig då så att han inte ska se mig.) Jag vet inte hur han mår,om han är nykterist vet ingenting. Det är jätte jobbigt att leva utan honom och jag mår dåligt över det varje dag,vi hade ju en väldigt bra relation förut och nu är det såhär? Jag kan verkligen inte fatta att mitt liv är såhär och jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag saknar verkligen förorten vi bodde i och livet förut när han bodde tillsammans med sin tjej. Inte nog med det så har jag och min mamma en ganska tuff relation. Vi bråkar väldigt ofta och skadar varann både psykiskt och fysiskt ibland. Det är jätte jobbigt att ha det såhär med henne. Jag önskar att hon var en mamma som jag kunde komma till när jag var ledsen och ja, men önskar iallafall att allt såg annorlunda ut. Är så rädd att jag kommer vara ensam när jag flyttar hemifrån för allt som hänt mellan oss. Jag har ingen annan i familjen att prata med. Jag har en väldigt bra relation med min mormor och hon har nästan alltid ställt upp för mig och min mamma men hon är ganska kall som person och inte direkt någon att prata med. Hon och min mamma har även haft en tuff period när min mamma var liten och det tar på dom även idag. Jag hade även en JÄTTE bra relation med mina kusiner som alltid varit som mina syskon. När dom bodde väldigt nära oss var hela familjen där nästan varannan dag. Sen när dom flyttade längre bort blev allt annorlunda,då kunde vi inte träffas så ofta eftersom det tog lång tid att åka dit. Och det fick våran relation att bli mycket sämre,men jag och min kusin som bara är ett år yngre än mig fortsatte så klart att träffas väldigt ofta och var då mycket med varandra på helger och jag blev väldigt bra vän med hennes kompisar och vi hade det bra. Men hon har förändrats väldigt mycket som person och inte alltid varit så snäll mot mig så idag har vi ingen relation alls och är ovänner. Det var väldigt jobbigt att förlora henne för att vi har alltid prata med varandra och även om hon inte alltid lyssnat och bara brytt sig om sig själv så har hon funnits där för mig. Och hon var den enda kompisen jag hade att prata med och även umgås med. Idag är min familjs relation inte alls bra. Förut var vi en sån tight familj och nu så har allt blivit skit. Det är så tråkigt att det har blivit så här. Jag har inte heller några kompisar. Jag har ett litet kompis gäng i skolan men vi är aldrig på fritiden. Jag har försökt och hört av mig väldigt ofta och kollat om dom velat hitta på något men det har alltid varit massa bortförklaringar om varför dom inte kan. Vi är väldigt olika som personer,dom är ganska blyga och jag tar väldigt mycket plats som jag dock inte kan rå för. Dom tycker även att jag är dum i huvudet som kommer försent ibland och att jag mår som jag mår. Förklarat för dom allt med pappa och med mamma men dom förstår ju verkligen ingenting. Dom är lite som mina räddningsvänner. Jag tycker om dom jätte mycket och att dom är jätte snälla men man är ju hellre med någon än att vara ensam om jag säger så. Har även försökt tagit kontakt med andra människor i skolan och jag lyckades faktiskt. Det började bra,jag började vara med dom och hade kul och hoppades att vi skulle bli väldigt bra vänner. Tyvärr så fick vi kontakt precis innan ett lov och det blev inte av att vi träffades något mer. Jag hörde av mig på lovet och frågade om dom ville ses och dom sa då att dom skulle höra av sig när dom kommit hem från semestern. Dom gjorde aldrig det och tiden gick,sen när skolan började pratade vi inte alls. Det var ganska svårt för mig också att komma in i ett stort gäng och fixa allt själv. Det är jätte tråkigt att inte ha några vänner och bara sitta hemma varje dag. Jag önskar verkligen att det såg annorlunda ut. Det är så sjukt jobbigt att känna sig såhär ensam. Och då menar jag inte ensam med mina problem för jag vet att det finns jätte många barn som lider av samma saker som jag. Men jag känner mig ensam, inga föräldrar,ingen familj,inga vänner och ingenting! Jag är väldigt tacksam över allt jag fått och att jag har ett varmt hem med mat på bordet och jag vet verkligen att det finns barn som har det värre än mig och blir påmind om det väldigt ofta av min mamma som tycker att jag borde må hur bra som helst (men just nu måste jag tänka på mig själv och allt det dåliga överväger allt bra.) Hon tycker också att hon har gett mig allting och verkligen brytt sig om mig men någonstans har det ju ändå inte blivit bra eftersom jag mår som jag mår eller hur? Hon säger också att jag är tonåring och har mycket hormoner och sånt men bara för att man kommer upp i puberteten ska man inte vilja ta sitt liv. Och eftersom jag tydligen ska jämföra mitt liv med alla andra barn som kanske svälter ihjäl varje dag kan jag ju lika gärna jämföra mig med mina kompisar som har allting som jag inte har. Sådär kan man ju inte hålla på,att jämföra sig med andra! Jag har det också väldigt jobbigt i skolan. Med mycket läxor och prov som jag knappt förstår någonting av. Och det har blivit väldigt jobbigt att gå till skolan,låtsas vara glad och även orka med alla lektioner och göra ett bra arbete ifrån sig när man inte mår så bra. Jag har även ett väldigt dåligt självförtroende och det är sjukt jobbigt. Jag tycker att jag är så ful och allt dåligt man kan tänka om sig själv. Förut dansade jag och gjorde det ett bra tag, men jag slutade för att jag mådde bara dåligt av det. Nu tränar jag inte alls på någon sport dock försöker jag att röra på mig några dagar i veckan eftersom att det är väldigt viktigt och man mår bra utav det. Sen så tröst äter jag också väldigt mycket och går bara upp i vikt. Jag mår bra av att äta god mat och har alltid ätit det som tröst och nu så tränar jag inte och allt har bara blivit en ond cirkel. Jag har också en väldigt stark oro att det kommer hända något med min pappa pågrund av alkoholen. Han har tidigare haft en stroke (den var inte jätte allvarlig) och nu har han fått en hjärnblödning. Mamma sa för några veckor sen att jag kanske skulle börja ta kontakt med honom igen även om han inte är helt frisk för att ta vara på tiden med han och det var nog det jobbigaste jag hört på länge. Min biologiska farfar var också alkoholist och gick tyvärr bort när min pappa var i min ålder. Jag kan aldrig föreställa mig hur sämre jag hade mått om det skulle hända mig inom en snar framtid. Jag tänker alltid på mina halv systrar som hade en sån fin tid med min pappa och min mamma (jag var inte född då) när dom var yngre. Han drack aldrig då och dom gjorde så roliga saker och fick verkligen en lång tid med honom när dom var små och inte som mig där allt slutade för bara några år sen. När folk berättar för mig vilken bra pappa,kärleksfull och rolig han var så kan jag knappt föreställa mig att det är min pappa som dom pratar om. Även så blir jag väldigt ledsen att det inte var den pappan jag fick. Det som är extra jobbigt är att vi ändå hade en väldigt bra relation förut och nu så är det såhär?! Jag har fastnat i mitt liv och är aldrig glad längre. Snälla hjälp mig vad ska jag ta mig till? Jag är så himla trött på att gråta mig till sömns varannan dag, jag orkar inte mer. Tack för att du tog dig tid att läsa min långa text.

Päronet

BUP svarar:

Hej!

Tack för din fina text som förmedlar så mycket sorg och ensamhet. Men det finns ju också ljusglimtar både tidigare och nu.

Men det första jag vill ta upp är att du samlat medicin för att kunna ta ditt liv.Du skriver att vi inte ska vara oroliga nu för du tänker kämpa vidare ett tag till och hela ditt brev handlar ju om att du vill leva och må bättre. Men släng din medicin genast så det blir svårare för dig att ta ditt liv och så att du ger dig tid och mer möjligheter att få hjälp istället för att kanske impulsivt ta ditt liv om något skulle hända som du mår jättedåligt av.

Mycket i ditt brev handlar om din pappa. Det finns mycket glädje och sorg i er relation. Kanske känns det lättast för dig nu att undvika honom? Kanske är du rädd att igen bli besviken eller kanske är du rädd att bli alltför ledsen. Men oavsett vad det kan vara så tycker jag  att du ska pröva återuppta er kontakt igen. Det känns verkligen att det är en person du i grunden tycker väldigt mycket om även om du nu också är besviken och ledsen över mycket som rör honom.

Du skriver att du och din mamma skadar varandra både fysiskt och psykiskt. Du vill inte ha det så och din mamma tycker antagligen detsamma. Jag tror det skulle vara bra om ni fick hjälp att lösa era konflikter på ett bättre sätt – på ett sätt där ni inte skadar och kränker varandra. Kan du ta upp det med dina mamma? Tror du hon skulle ställa upp på det? Svårt att veta men kan vara värt att pröva.

Du skriver också att du har eller haft en del samtalskontakter som du inte tycker har hjälpt. Jag undrar lite hur mycket du sagt till dina samtalskontakter? Har du berättat om dina ibland starka tankar att ta ditt liv och hur mycket du får kämpa för att orka leva? Det låter inte riktigt som varken din mamma eller de andra riktigt har förstått? Jag tycker att du nu måste berätta både för din mamma och din eventuella samtalskontakt att du ibland funderar på att ta ditt liv. Jag tycker du ska berätta att du har planer och att du samlat medicin. Detta är ju verkligen ett tecken på hur dåligt du mår. Att du faktiskt mår så dåligt och att du behöver andras hjälp nu. Om du inte kan göra detta direkt tycker jag att du ska ringa Bris Tel:116 111 eller Självmordslinjen Tel:90 101 och rådfråga dem hur du ska göra för att få bra hjälp. Även om du skrivit ett långt och väldigt fint brev till oss blir det ändå lättare för dig att få bra hjälp om du kan prata med någon.Om du kan berätta för din mamma att du har självmordstankar och är väldigt nedstämd då tycker jag att ni tar kontakt med BUP direkt. Jag är övertygad om att samtal även kommer att hjälpa dig. Men du har ännu kanske inte träffat någon du känner förtroende för, någon du vågat berätta om hur du verkligen mår? Kämpa ett tag till men inte ensam!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta