Depression och prestationsångest

Hej, 

Jag är en fjortonåring som går i årskurs åtta på högstadiet. De senaste månaderna har jag bokstavligen mått piss. Jag har gått in i en depression som bara blir värre och som om det inte vore nog har jag börjat lida av min prestationsångest. Har haft prestationsångest ett tag, men nu är det så illa satt jag verkligen lider av den. 

Idrotten i skolan är det värsta jag vet och det känns aldrig som om jag lyckas. Jag känner mig värdelös på allt jag gör och mitt självförtroende finns inte ens kvar... 

Jag försöker att vara hemma för att slippa känna mig helt värdelös på idrottslektionerna, men mina föräldrar tillåter det inte och jag går oftast i alla fall. Dagen innan idrotten kan jag gråta mig till sömns eller inte ens somna alls fören jag svimmar av utmattning och får min sömn på det viset. 

Det känns som att jag förlorar vänner när jag pratar om hur jag mår. Jag har bara en vän som verkligen finns där och henne har jag börjat isolera mig för för att inte förlora henne också. 

Jag hatar att bli lämnad själv i skolan, det är en av de värsta mardrömmarna. Det kommer alltid fram personer jag inte vill ska prata med mig när jag är ensam och jag vågar inte be dom att gå därifrån för att jag vill vara själv. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Istället för att det blir bättre vänjer jag mig med smärtan och när det blir sämre känns det som att jag krockar in i en väg och inte orkar resa mig upp. Vissa dagar tänker jag mer på döden än andra, jag funderar på om mitt liv skulle bli bättre om jag var död men samtidigt så vill jag inte ta mitt liv, hur värdelöst mitt liv än känns. 

Vissa dagar när jag vaknar äter jag inte ens frukost och dom dagar jag gör det ligger jag i sängen och vill få upp det igen. 

Jag har slutat bry mig om mina vänner oavsett om jag gör allt för att få dom tro att jag fortfarande bryr mig. Ibland förstår jag ens varför eller hur jag kan vara så känslokall, jag vet ju själv hur mycket mina vänner betyder för mig. 

Jag vet inte vad som händer med mig eller vem jag är längre... 

Tack på förhand för att ni orkade lyssna ♥

Anonym

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev.

 Du beskriver att du just nu känner dig så nedstämd att du inte riktigt har kraft över till dina vänner såsom du annars brukar ha. Att du drar dig undan från andra samtidigt som du inte vill vara ensam. Så brukar det kännas när man är riktigt nedstämd. 

Man undrar vad som gjort att du känner dig så här.  Det du berättar om i ditt brev är främst om skolan och kamraterna. Du känner dig värdelös på idrotten och gråter kvällarna innan. Alla är inte lika bra på idrott, istället kan man ju vara bättre på annat. Kan du tala med idrottsläraren om hur det känns för dig? Kanske kan du slippa några moment som är särskilt jobbiga.

Är det några som retar eller mobbar dig i skolan? I så fall ska du berätta det för någon i skolan. Skolan kan och ska då hjälpa dig.

Är det något annat i skolan som är svårt och som du kan behöva stöd med?  I så fall ska du också berätta det för någon, tex din mentor.

Eller är det något helt annat som gör dig så nedstämd att du har svårt att orka med in kamrater och skolan?

Något du inte skriver om är hur du har det hemma. Om du kan berätta för dina föräldrar om hur du känner dig. Det är viktigt att de får veta hur du har det så att de kan hjälpa och stödja dig.


Jag tycker att du först ska försöka tala med dina föräldrar så de förstår hur du känner dig. Men kanske behöver du också tala med någon annan vuxen som skolkurator eller BUP.

Men så som du har det nu ska det inte behöva vara. Det kan bli bättre igen.




Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta