Genomgick en KBT-behandling i våras

Hej!

Jag är en tjej på 19 somrar som behöver hjälp. Jag diagnosticerades med emetofobi förra vintern, efter ett helt liv fyllt av rädsla. Så länge som jag kan minnas har jag haft rädslan, och idag är det en ångest utan slut. I december förra året var jag tvungen at hoppa av mina studier på grund av min emetofobi som gick över styr och min dagliga ångest som aldrig förvann. Tillbaka till Sverige och min diagnostik, genomgick jag en KBT behandling i våras på X, vilket var jätte tufft, men väldigt givande. Dock avslutades den efter 10 veckor, vilket kändes desto tuffare, eftersom det kändes helt ironiskt att tro att 10 träffar kunde ersätta ett helt liv.

Jag började med självskadan i januari, tillbaka från X samt en totalt misslyckad resa med min kör, då jag inte ätit på fyra dar på grund av min rädsla. Jag tvekade inte en enda gång med att slå sönder en rakhyvel och dra ut rakbladet. Jag kände mig befriad och lugn. Men min emetofobi gick rent sagt åt helvete. Jag vågade inte lämna mitt hus, träffa mina vänner, resa, vara nära min familj. Maten smakade ingenting och jag sov dåligt. Jag var rädd för precis allt och alla. Jag visste att jag var självmordsbenägen när jag kom på mig själv att önska att bussen skulle råka ut för en olycka, att planet skulle krascha, eller att jag blev anfallen mitt på stan. Jag ville dö, men ville själv inte vara anledningen till min död, så att mina föräldrar och vänner skulle behöva veta.

Jag höll på så fram till KBT behandlingen då jag slutade med att göra det efter att jag hade berättat allt för min psykolog. Plötsligt kände jag mig dum och så otroligt själviskt. I nära tre månader rörde jag inte rakbladet. Jag mådde så mycket bättre. Sedan kom sommaren och jag valde att frivilligt exponera mig till min rädsla, och reste på två lyckade resor med min kör, började sommarjobba, och vågade ansöka om studier till hösten. Jag var glad igen.

Allt kom tillbaka när jag började plugget i höstas, på Stockholms universitet. Det var rädslan att behöva sitta i ett klassrum som alltid varit värst. Fast nu var den värre än värst. Den konstanta rädslan för att spy. Nu händer det. Nu kräks jag. Vart ska jag spy? Finns det en papperskorg? Kommer jag snabbt ut till toan? Jag vet inte ens hur det känns innan man spyr. Jag svettas och darrar. Vad andra tro? Jag vågar inte sitta med andra. Att vara orädd går framför att få vänner. Jag vågar inte gå till skolan. Jag vill ut. Vad ska alla andra tro?

Jag började skära mig en vecka efter skolstarten. Alltså ungefär en och halv månad sen sedan idag. Och jag gör det nästan varje dag. Såren är djupare och bredare för varje gång. Jag kan inte andas förrän jag inte längre kan känna min arm. Jag vet att jag inte skulle klara plugget utan att skada mig. Jag vägrar att misslyckas igen med plugget, jag älskar det jag gör och vill verkligen inte hoppa av. Ändå vill jag det mer än något annat.

Att skada mig ger mig kraft och gör mig starkare. I början av plugget grät jag och ville dö. Nu skär jag mig och känner mig modigare. Jag vill inte sluta. Vad är det för fel på mig? Jag har bett om att träffa en ny psykolog på min vårdcentral och ska ha "bedömningssamtal" om cirka en månad. Jag förstår inte hur jag ska klara mig fram till dess. Varje gång jag skär mig säger jag till mig själv att det är sista gång, men innerst inne vet jag att min ord är tomma och meningslösa. Mina föräldrar vet ingenting. De enda som vet är min f.d. psykolog och min bästa vän. Hur berättar man? Jag vill inte berätta så länge jag fortfarande skadar mig själv.

Mitt liv är ett helvete, vad ska jag ta mig till?

Kram

Lex

BUP svarar:

Hej Lex!

Det låter som det är jobb kvar att göra. Du beskriver din KBT-behandling som tuff och det låter som ett gott tecken på att du också kommer att kunna ta itu med dina andra problem. Det gläder mig också att du fick hjälp av behandlingen även om det inte varade och heller inte hjälpte mot självskadeproblemen. Det är väl så att man inte kan se en KBT-behandling som är så fokuserad på ett problem (rädd för att kräkas) skall ”bota” allt. Det är kanske inte heller en vaccination för all framtid mot just det den var avsedd att hjälpa mot. Jag tror att det gäller all behandling, att man ibland får komma tillbaks och ta ett varv till.

Jag får intrycket av att det finns en hel del stress i ditt liv, kanske det kan vara en delförklaring till att dina problem har tagit fart och vuxit över huvudet på dig.

Jag ser ingen annan  råd än att du söker hjälp igen. Kanske att din före detta psykolog kan hjälpa dig att komma till rätt behandling. Hur du skall berätta? Ja, av ditt brev att döma kommer det inte att vara så svårt eftersom jag tycker att du beskriver dina problem väl. Du kan ju alltid ta med dig brevet du skrev till oss på BUP om du tänker att det är svårt att bli förstådd. Så som svar på din fråga ”vad skall jag göra”, blir svaret: -Gör det igen, alltså ta hjälp.

Önskar att du hittar bra hjälp

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta