Alltid klarat mig igenom allt själv

Hej, 

Det är illa nu. Jag har alltid haft problem både här och där, men aldrig som nu. Jag får grova panikattacker dagligen, vilket gör att jag har fått dålig närvaro i skolan. Skolan hotar med att ta bort studentbidraget om jag inte förbättrar närvaron, vilket har trappat upp frekvensen av panikattacker ännu mer. Jag försöker förklara att jag har både insomnia och panikattacker, och att det är därför, men det är svårt att prata om då jag inte velat inse det själv hur långt det här har gått. Jag har alltid klarat mig igenom allt, hur mycket det än varit, men jag börjar bli orolig att jag inte klarar med det här längre. Om det här fortsätter att förvärras är jag rädd att jag inte kommer orka. Den så kallade väggen har jag redan gått in i för länge sedan, jag har varit totalt utbränd i ett år. Men det är ingenting som skolan bryr sig om, det enda som verkar spela någon roll är den där jävla närvaron. Jag försöker boka in tider med kuratorer och psykologer och allt vad det nu heter men det finns inga tider inom en månad. Får jag inte hjälp snart kommer jag inte klara det. Jag är rädd för att bli tvungen att ta livet av mig. Just nu är det den enda utvägen jag ser. Det är det absolut sista jag vill men jag kan inte fortsätta leva såhär. Det känns som att jag dör varje dag och föds igen på morgonen i en sjuk jävla cykel som aldrig tar slut och som jag aldrig kommer kunna fly ifrån. Allting bryter ner mig från alla håll och kanter. Skolan, familjen, bristen på sömn som gör mig snudd på galen, ätstörningar och de hemska tankarna sliter sönder mig. Jag låter ingen se mig om jag inte ser mitt absolut bästa ut. Vissa dagar kan jag inte gå ut utanför dörren för att min kropp känns såpass äcklig att leva i att jag skäms över att någon skulle se den. Fungerar inte alla små pusselbitar tillsammans går det inte, det tar stopp. Jag får en panikattack. Det är illa, det har aldrig varit såhär illa som nu. 

Såklart är det inte såhär illa alla dagar. Vissa dagar fungerar allt perfekt, och det är inget problem. Det är bara det att de dåliga dagarna är fler och värre än någonsin förut. Jag är desperat efter hjälp, men så fort jag försöker prata i verkligheten slutar det alltid med att jag förminskar mina problem och inte säger hur destruktiva de egentligen är, så den andra parten inte förstår ur allvarlig situationen är i verkligheten. 

Vet helt ärligt inte vilken respons jag förväntar mig utav ett sånt här meddelande. Tacksam för råd om hur jag kan hjälpa mig själv igenom detta// hur jag ska informera skolan, familj, psykolog eller vänner om mitt problem så att om någon skulle vilja hjälpa mig så kan de göra det. Högst otroligt dock, med tanke på tidigare erfarenheter, men jag är villig att försöka igen. Jag har inget att förlora

För att sammanfatta den obegripliga texten ovan:

*Insomnia som inte kan botas med sömntabletter eller terapi  (försökt och misslyckats)

*Panikattacker

*Utbränd

*Troligtvis någon form av Body Dysmorphia och definitivt ätstörning (ortorexi/bulimi)

*Fantiserar om självmord men skulle aldrig göra det

Sidenote: Har även grova familjeproblem, aka. jag riskerar att behöva byta hem/familj typ. Men det är en baggis i jämförelse med det andra. 

Tacksam för svar

Problemunge fastän det inte syns på utsidan.

BUP svarar:

Hej 

Tack för ditt brev där du verkligen beskriver att du är i en svår situation just nu. Din text är inte alls obegriplig utan mycket berörande


Du säger att du tidigare klarat dig själv igenom allt. Av det kan man förstå att mycket varit svårt även tidigare och att du nu är osäker om du klarar detta själv längre.

Varför mår du så här? Vad hör det samman med? Du skriver nästan  i förbigående att det är grava problem i familjen, så stora att du kanske kommer inte kan bo kvar där. Men att det är en baggis jämfört med de andra problemen. Är det verkligen det? Om din  familj av någon anledning haft stora problem under lång tid så  har du troligen inte kunnat få tillräckligt av det stöd eller den trygghet som du behöver. Istället har du klarat dig själv. 

Att behöva lämna sin familj och flytta till en ny och okänd kan kännas på många olika sätt. Det kan vara en lättnad att komma ifrån. Man kan vara osäker och rädd inför att knyta an till främmande människor. Man kan känna skuld och oro inför hur familjen ska klara sig utan en. Jag vet inte om det alls är sådana tankar som plågar dig eller om det är andra. Men jag tror att dina svårigheter med panikattacker, sömn ,  mat och oro inför skolan hör samman med din livssituation och inte är svåra att förstå.

Du säger att du har svårt att tala med andra om din situation så att de förstår hur allvarligt det är. Att du förminskar svårigheterna. Kanske är det så för att du alltid varit och vill vara en person som klarar allt ensam. Då är det inte så lätt att lita på andra.

Men du behöver få tala med någon. Ingen av oss kan alltid klara allting själva. 

Om väntan är för lång för att få tid kan man också söka akut. Du kan kontakta BUP, där vill man att också dina föräldrar på något sätt deltar (men du kan alltid komma på ett eller några besök själv), eller ungdomsmottagningen (dit du kan gå utan dina föräldrar). 

Jag skickar också med en länk med tips olika bra ställen där man kan få stöd och hjälp online.


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta