Vill prata med någon utomstående

Hej. Jag är 17 nu och har sedan jag var 11-12 mått väldigt dåligt i perioder pga. mobbning, sexuella trakasserier, "vänner", tuffa familjeförhållanden och ett förhållande som tagit slut. Har dock aldrig sökt hjälp för jag har inte vågat...

Förut hade jag självskadebeteende fysiskt bla. att jag skar mig själv och hade mindre ätstörningsproblem. Jag har slutat med det beteendet nu men jag känner fortfarande att jag utsätter mig för typ.. psykiskt självskadebeteende. Jag trycker konstant ner mig själv. Jag är medveten om det men kan inte sluta trots att jag har försökt.

Just nu är jag i en väldigt dålig period och känner att orken och livslusten sjunker för varje dag som går. Jag tänker ofta på hur skönt det hade varit att dö, slippa alla tankar. Ibland när jag är ensam hemma får jag utbrott då jag slår i saker, skriker så det gör ont i halsen, gråter tills det känns som att huvudet exploderar...

Detta påverkar sömn och skola. Jag sover dåligt på nätterna pga alla tankar och känslor, vilket resulterar i att jag sover på lektioner istället/också. Orkar inte ta tag i läxor och prov-plugg, för hjärnan är redan så överfull och trött av alla negativa tankar.

Detta påverkar även mina relationer till andra pga. att jag håller alla känslor inom mig när jag inte är ensam. Det resulterar i att om något säger/gör något mot mig som gör mig irriterad exploderar jag och blir arg för minsta lilla. Det kommer alltså ut som ilska och jag håller på att förlora mina vänner för det. De har tröttnat på mina kommentarer och ilske-utbrott. Och jag förstår dem! Jag har försökt förklara för dem att det är för att jag inte mår bra och att jag verkligen försöker att inte bli arg. Men jag tror inte riktigt dem förstår HUR dåligt jag faktiskt mår... Men jag känner inte heller att jag kan berätta om mina problem för dem.

Jag vill prata med någon utomstående som inte känner någon i min närhet. Jag känner att jag kanske skulle behöva gå hos en psykolog och undrar därför vart jag ska vända mig?

Har varit hos skolsköterskan och kuratorn på skolan men känner inte att det var bra att prata med dem. "Det klickade inte riktigt", om man kan säga så. Jag tror det beror på att jag vet att en av mina vänner varit hos dem, och att de dessutom vet vilka alla elever på skolan är, och det begränsar mig på hur mycket jag vill säga.

Hemma känner jag inte heller att jag har någon jag kan prata om allt med...

Behöver hjälp..

BUP svarar:

Hej!

Jag vill inleda mitt svar med att tacka för ditt välskrivna brev som verkligen berör. Utifrån dina upplevelser är det inte svårt för mig att förstå att du behöver stöd och hjälp. Det är starkt att du skriver hit och söker råd och det finns absolut hjälp att få.

Du har haft det väldigt jobbigt förut och det är kämpigt även nu. Att de runtomkring dig inte verkar förstå hur tungt du har det måste kännas väldigt svårt. Jag tänker att behöva bära på alla känslor förstärker dina negativa tankar om dig själv. Jag tycker att det är viktigt att du får någon att prata med.

En väsentlig del för att förbättra ditt mående är att bearbeta din negativa självbild och ditt psykiska självskadebeteende. Genom samtal med en förstående behandlare som du känner att du kan öppna dig för, kan du få möjlighet att möta och bearbeta dessa jobbiga känslor. Jag vill samtidigt säga att jag tycker att det är fantastiskt att du på egen hand lyckats komma ur både självskadebeteende och ätstörning.

Du skriver att du försökt förklara för dina vänner att du inte mår bra men att du tror att de inte förstår hur dåligt du faktiskt mår. När du har försökt att prata med dina vänner om att du mår dåligt, har det då varit när du varit sådär arg som du beskriver att du blir? Funkar det för dig att prata med dem när du känner dig lugn? Jag tror att kompisarna kanske har svårt att ta till sig om du berättar i ett ilsket tillstånd. Du är otroligt duktig på att formulera dig och det råder ingen tvekan för mig om att du mår dåligt. Vad tror du om att lämna det här brevet till dina kompisar? Kanske blir det lättare för dem att förstå dig då? Jag tror det.

Det vore såklart bra om du kände att du kunde prata med din familj om hur du mår men jag vet att det inte alltid är så lätt. Det viktigaste tror jag är att du hittar någon som är beredd att lyssna och förstå.

Jag vill ge dig beröm för att du redan öppnat upp och sökt hjälp för dina problem hos både skolsköterskan och kuratorn, men precis som du säger så klickar det ju inte alltid. Jag förstår att du kan känna dig begränsad i samtal på skolan, särskilt eftersom du vet om att dina kompisar också går till kuratorn. Jag vill ändå att du ska veta att kuratorn och skolsköterskan håller benhårt på tystnadsplikten och att det du säger där stannar även där.

Jag vill ändå ge dig ett tips på ett ställe där du skulle kunna börja och prata med någon där du inte behöver lämna ut dig själv så mycket. På Tjejzonens chatt har du möjlighet att prata med en ”Storasyster” anonymt. Tjejerna som jobbar där är otroligt peppande och stöttande. Jag tror att det skulle vara ett bra sätt att känna på hur det känns att prata om det man tycker är jobbigt. Du kan även vända dig till ungdomsmottagningen, där finns det också möjlighet till samtalsstöd och familjen behöver inte vara involverad utan du kan gå dit själv. Du är 17 år och det är därför heller inga problem för dig att ringa till BUP själv om du skulle vilja det.

Jag hoppas att mitt svar har varit till hjälp för dig, jag skickar med några länkar som jag tycker du ska läsa.

Du behöver inte bära allt själv, det finns andra som kan hjälpa!

Var rädd om dig.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta