Tänker bara på självmord

Hej. 

Jag borde sökt hjälp för länge sedan för jag har mått så här dåligt nu i fyra år. Jag hatar mitt utseende, min kropp, mitt liv. När jag var liten då mobbades jag riktigt mycket, jag blev slagen och kallad hora.  Då visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera, så jag grät mest. Men nu så orkar jag inte mer, jag vill bara försvinna här ifrån alla och allt. Jag har ångest varje dag, får en panikattack innan jag ska gå till skolan. Och i skolan så hatar alla mig, jag hade några vänner förut, men nu ignorerar dom mig bara. Jag har börjat banta, inte bry mig om skolan. Det bästa skulle vara om jag bara försvann. Jag vet inte hur jag ska göra längre, vad ska jag göra? Och hur ska jag bete mig i sociala sammanhang? Jag orkar inte mer, mina kvällar blir till sena nätter, och jag går i sexan. Nationella prov är så jobbigt för mig, om jag inte klarar dom så tar jag livet av mig, jag är så nervös för dom.  Det är så svårt att leva med psykiska sjukdomar. Jag mår inte bra. Jag är inne i en av dom jobbigaste tiderna. Jag har inget självförtroende. Jag har en storasyster som är världens snällaste.  Hon finns liksom alltid där. Men just nu har hon så mycket strul med mamma och pappa. Så jag kan inte nå henne på nått sätt. Jag lider av en deppression, som alla i min klass vet om, och det är jättepimsamt. Kan ni försöka hjälpa mig? 

Kram anonym som bara tänker på självmord. 

Anonym

BUP svarar:

 

Hej!

 Så imponerad jag blir av att du klarar av att skriva ett så innehållsrikt och tydligt brev när du har det så tufft! Du ger en mycket målande bild av hur din situation ser ut och också har gjort de senaste fyra åren. Så kämpigt ska ingen ung person behöva ha det! Jag tycker att du behöver professionell hjälp och mitt förslag är att du tillsammans med dina föräldrar tar kontakt med närmaste BUP-mottagning. Där kan du få bra hjälp och de är vana att träffa barn och ungdomar som har det svårt på liknande sätt som du har. Har du berättat för dina föräldrar hur dåligt du mår? Försök annars att göra det för du behöver deras stöd och hjälp nu för att kunna må bra.

Du berättar att du tidigare har blivit mobbad och sådant sätter sina djupa spår även långt efter att det hänt. Förutom att det är hemskt att bli mobbad då det händer, så påverkar det också självkänslan och hur man mår långt efteråt. Jag förstår av ditt brev att du blev riktigt illa mobbad som barn och nu hatar du dig själv och får ångest och panikattacker och har dåligt självförtroende. Det låter underbart att du mitt i allt som är svårt har världens snällaste storasyster, som alltid finns för dig. Så underbart att känna sådan kärlek och värme från en storasyster även om hon just nu är upptagen av bråk med era föräldrar. Jag är säker på att kärleken känns ömsesidigt, att hon också känner värmen från dig och mår gott av det. 

Det är klart att du blir osäker i sociala sammanhang när du blivit så mobbad. Det är inte lätt att sedan lita på andra och veta hur man ska vara som kompis och vad man kan förvänta sig av andra. Du hade några vänner ett tag och jag undrar då vad ni gjorde och vad fick det att fungera ett tag. Är det några vänner du skulle vilja försöka närma dig igen? Kanske att du kan pröva lite grann utan  stora förväntningar. Det jag menar är att man kan ha vänner på väldigt många olika sätt, de kan vara nära vänner eller ganska avlägsna vänner och däremellan. Du kan själv känna efter om det ger dig något gott även om du har vänner som inte står dig särskilt nära. Du kan i alla fall vara säker på att du alltid kommer att ha åtminstone en riktigt nära och varm vän och det är din syster.

Du skriver att det är svårt att leva med psykiska sjukdomar och jag vet inte riktigt vad du menar då, om det finns psykisk sjukdom i din familj eller om du menar din egen nedstämdhet. Jag tänker att det är väldigt svårt vilket det än är och framför allt tycker jag inte att det är något pinsamt med att lida av nedstämdhet, utan bara väldigt jobbigt! Nedstämdhet är något man drabbas av och som innebär ett lidande och det kan aldrig vara pinsamt. Jag tycker du är alltför hård mot dig själv då du skäms för det, tvärtom tycker jag att du ska fundera över hur du vara extra snäll mot dig själv då du har det så tufft. Det innebär då också att se till att du får i dig tillräckligt med mat, eftersom bantning också kan förvärra nedstämdheten förutom att kroppen inte mår bra av det.

Mitt förslag är att du, förutom kontakt med BUP, söker upp skolkuratorn på din skola och berättar precis det du skrivit om i brevet hit, eller kanske du kan visa hen brevet direkt. Sedan kan ni prata om hur du ska kunna minska skolkraven så att de blir rimliga för dig just nu.  Du behöver ju känna att du kan klara av kraven. Det är helt fel om de Nationella proven blir så viktiga att det känns som du inte kan leva, om du inte klarar dem.

Du har också möjlighet att få hjälp på Ungdomsmottagningen, dit du kan gå själv eller få stöd på nätet på Tjejzonen.

Hoppas det här svaret är till hjälp för dig! Ta väl hand om dig, det är du värd!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta