De bara bråkar

Hej! 

Jag är en tjej på 13 år som har det JÄTTE jobbigt just nu... 

Min mamma och hennes kille som hon har haft i 4 år nu bråkar JÄMT. Det har gått så långt att inte ens mina kompisar vill komma hem till mig längre.

Jag kan knappt koncentrera mig i skolan för att jag tänker på min mamma hela tiden.

En morgon för några månader sen så gick jag till min kurator i skolan för att jag mådde så dåligt.

Efter att jag hade pratat med henne så ringde hon mina föräldrar och hon bokade ett möte med socialtjänsten.  Jag och mamma hade pratat om soc dagen innan, för min äldre bror, som nu e 25 har hamnat hos dom, det var till och med så att han inte fick bo hos mamma längre för att det var så mycket problem. 

Så när min kurator sa det så blev jag ju jätterädd, jag trodde ju att jag aldrig mer fick se mamma igen. 

Men så gick vi på ett möte, jag, mamma och pappa.  

Första mötet så var det bara jag och mamma. Det gick inte alls bra. Hon nekade till saker och så, men sen började hon prata... 

Andra mötet var bara jag och pappa med, och det gick bra. Vi fick prata ut ordentligt, det var riktigt skönt faktiskt. 

Och sen tredje mötet så var både mamma och pappa med. Mamma nekade till saker som vanligt med sen sa pappa " men så är det ju visst!", och då sa mamma " ja okej det är så det är". 

Efter några möten till så bestämde dom för att lägga ner utredningen. Det e riktigt tråkigt!! Jag som trodde att det skulle bli bättre... 

Men fortfarande så bråkar dom, varje dag, varje sekund. 

Det är så här: mamma och hennes kille bråkar och sen så går det ut över mig och min lillasyster, jag menar mamma blir jättearg på oss av ingen anledning. Sen, jag som är i tonåren är ju lite känslig, kan ju gå ut över mig också. Så helt plötsligt jag jag bara bli arg på mamma för ingenting, det händer ganska ofta. Men det är för att jag tänker på när dom bråkar. 

Ända sen han hade flyttat hit har allt varit ett rent helvete. Han försökt mitt liv!!

Mamma sa också på SOC att han har en psykisk sjukdom, och ja blir ju liksom rädd för honom ibland. 

Det har hänt ett antal gånger att polisen har varit här också, både när alla har varit hemma och när jag har varit ensam hemma. 

M-förslag ett år sen så bodde jag i Spanien i ett halvt år, mina farmor och farfar har hus där sedan 30 år tillbaka. Iallafall, där gick jag i en Skandinavisk skola och träffade nya kompisar, allt var jättelugnt och skönt. Jag tänkte inte på mamma eller pappa ett ända dugg. Men sen en natt så ringde min lillasyster till mig och grät och sa att polisen hade varit där, förstå! Min lillasyster är ensam hemma med två galningar som slåss, då var hon bara 9 år!!.

Jag blir så jävla förbannad på mamma och hennes kille, dom är så dumma i huvudet. 

Förresten så är det så att han har inga pengar, så han kan inte flytta... 

Han har gjort av med alla pengar. Men han och mamma äger ett bolag tillsammans som inte alls går bra.. 

Han tar liksom pengar från mamma och köper saker till sin son som är lika gammal som jag.

Hans son är iallafall snäll! 

Men helt ärligt så tror jag inte att han kommer att flytta.

Sen så sa min kurator till mig förra veckan att jag skulle prata med er här på BUP. Så jag hoppas att det kan hjälpa lite, jag behöver verkligen ha någon att prata med! 

BUP svarar:

Hej!

Det var bra att du gick till skolkuratorn och att hon tog kontakt med socialtjänsten.

Men, det är alldeles tydligt att hon behöver göra en ny anmälan till dem.
Tyvärr tror socialtjänsten ibland att det ordnat upp sig efter några samtal, medan du ju beskriver att det har det inte alls. Bråken bara fortsätter och det går ut över dig och din syster.

Jag förstår det så att du inte vågar lämna din syster ensam i familjen. Är det en möjlighet att bo hos farmor och farfar i Spanien bägge två? Jag undrar också lite över pappa. Du beskriver att det var bra att prata ut med honom, bor du/ni något hos honom och kan han hjälpa dig något?

Du kan absolut vända dig till närmaste BUP- mottagning. Du kan be skolkuratorn om hjälp att kontakta dem om det är svårt att fråga mamma eller pappa.
Du kan också ringa själv, du hittar telnummer och adress till närmaste mottagning här på förstasidan. 

Men - det viktigaste är att anmäla till socialtjänsten igen. För det är de som har störst möjlighet att hjälpa dig (och lillasyster och mamma) med den här svåra situationen. 

Du skriver så tydligt om hur ni har det och hur mycket ansvar du tar. Det är svårt att förstå att de kunde "lägga ner utredningen". De behöver få veta att det inte räckte med samtalen.

Du får gärna använda ditt brev och mitt svar, du är bra på att skriva och man förstår att du behöver hjälp. Och din skolkurator verkar förstå och vilja hjälpa dig så fortsätt ta stöd av henne, ge inte upp!

 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta