Varje dag en kamp mot mig själv

Hej! Allt detta kommer nog att låta väldigt rörigt men jag ska göra mitt bästa för att förklara läget.. Jag är en 16 årig kille som är uppvuxen i ett väldigt bra o tryggt hem. Jag har två föräldrar och en bror som bryr sig om mig väldigt mycket. Jag har egentligen ingen specifik anledning till att må som jag gör, men till och från så mår jag verkligen inte bra. Problemen började då jag gick i 8:an. En kompis som står mig väldigt nära gick in i en djup depression. Jag försökte att finnas där för denna person så mycket jag kunde o jag antar att jag drogs ned i mörkret. Jag har nämligen alltid satt andra människor före mig. En rad olika saker hände i 8:an som drog ner mig till bottnen (ex gick en kompis pappa hastigt bort). 9:an blev bättre men ändå inte bra. Vissa perioder var allt bra, vissa var allt skit. Kanske bör sägas att jag till och från skadade mig själv.. Min motivation i 9:an var att jag snart skulle börja gymnasiet som jag trodde skulle bli vändningen. Men nu när det endast gått två veckor av gymnasiet så går allt nedåt. Min klass är helt okey, inte fantastiskt men inte dålig, det är jag själv som är problemet. Jag har ingen ork, vilja eller motivation överhuvud taget till skolan. Varje dag måste jag tvinga mig att gå dit. Jag har ingen energi. Jag är väldigt ofta nedstämd, men ibland är jag glad. Nästan varje dag är en kamp mot mig själv, mot mina egna tankar. Jag har överlag ett väldigt dåligt självförtroende och röster i mitt huvud trycker ständigt ner mig.. Jag är väldigt dålig på att berätta om mina problem, mina föräldrar vet nästan inget om allt detta. Det är endast ett fåtal om mina vänner som vet om dessa saker, fast dom vet långt ifrån allt. Jag tycker det känns lättast att hålla allt för mig själv, då jag inte vill dra ner andra med mitt mörker. Allt detta låter nog väldigt rörigt men jag var tvungen att skriva av mig o berätta.. Så min fråga är helt enkelt, är det något fel på mig? Och vad ska jag göra? Anonym 

EM

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Du har säger du alltid satt andra människor före dig själv. Du har engagerat dig i andra som haft det svårt men ibland så mycket att du dragits ner själv. Men du har hållit dina egna känslor för dig själv med undantag för några få vänner.

Varför tro? Har du tänkt att andra inte ska orka med dina känslor?  Inte heller dina föräldrar har fått veta så mycket om detta. Har det alltid varit så att du behållit dina känslor för dig själv eller är det något som hänt dig som du har svårt att tala om? 

Att kunna engagera sig i andra är en god egenskap, men man behöver också  kunna säga ifrån, sätta gränser och hävda sig själv. Om man inte delar med andra vad man känner blir det tungt och man känner sig ensam. Kanske är det en förklaring till att du känner dig nedstämd och trött.

Nu har du börjat gymnasiet och hoppades att det skulle bli annorlunda. Det kan det bli. Du kan komma att få nya kamrater där du kan vara mer dig själv.

Men just nu känner du dig nedstämd och orkeslös och motivationen till skolan har minskat. Du undrar om det är något fel på dig och vad du ska göra. Man kanske kan säga att du gömmer dina känslor för mycket för att du ska må bra. 

Känslorna är inte konstiga, utan går att förstå när man ser vad de hänger ihop med och ditt brev är inte alls rörigt.

Det skulle  vara bra för dig att tala med någon vuxen om detta, skolpsykolog eller någon på BUP. Du skulle också kunna kontakta Ungdomsmottagningen där du bor.

Lycka till.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta