Har sökt hjälp igen nu

När jag var 11 gick jag till en psykolog för första gången för att jag mådde dåligt. Det var inte särskilt seriöst då skulle jag säga, jag inbillade mig mer att det var det. Klickade direkt med den psykologen och jag såg fram emot att gå dit. Sen lite innan jag fyllde 12 så sa hon att jag ej behövde gå dit mer utan att jag mådde bra och så, vilket kanske var sant. Jag självskadade då men det var rätt lite. Hon skickade mig vidare till bup för en utredning av aspberger. Det slutade upp i att jag hade aspberger, ångestproblematik och koncentrationssvårigheter. 

Har sökt hjälp igen nu men med de 3 psykologerna innan var urusla. Funkade inte alls med dom och jag har förändrats helt som person. Är mycket tystare och mer antisocial nu. Mår riktigt dåligt nu och självskar igen, har gjort det i flera månader nu. River mig med något vasst tills hela området är rött av irritation och blod. Slår även på migsjälv, speciellt när jag får en ångestattack. Har inte träffat pappa på 5 månader för att han är en alkohlist. Bor hos min mamma. Har haft en rätt urusel barndom överla nu när jag tänker tillbaks. Mamma fick en förlossningsdepression när jag var typ 11 kanske vilket ledde till nästan en hatrelation mellan henne och mig. Nu är vi jättenära. Har haft jättemycket skit med min pappa, fast insåg inte det innan. Har blivit mobbad hela låg till mellanstadiet. 

Mitt största problem nu är mina självmordstankar och hur mycket jag hatar migsjälv. Vill inte ens se påmigsjälv i spegeln, när jag gör det vill jag oftast inte gå ut eller bli sedd på något sätt av någon annan än min familj. Min storasyster får mig att må skit och är extremt giftig mot mig. Jag får inte göra ett dugg fel eller kommentera att hon har fel utan att hon ska var hemsk mot mig. Även min mamma och låtsaspappa på 8 år har reagerat pä det och sagt till henne en gång, men det vart knte en sån stor skillnad. Är jag på något sätt kall eller så mot henne så fräser hon åt mig. Nu på allt detta så kan jag ej prata med folk om hur jag mår. Jag har en jättebra vän som jag vart jättenära med i några månader nu. Har ingen annan vän än henne. Hon har rätt många andra dock. 

Har jättesvårt med att prata med folk om hur jag mår. Det var de största med min förra psykolog också, jag kan inte få ur mig något. Mamma sitter några gånger med mig först och vill inte att hon ska gå ur rummet. Alla psykologer är värdelösa och gamla. Behöver prata med någon men det går inte. Så finns det dåligt med psykologer också så har inte så många alternativ. Jag ser verkligen ingen framtid för mig alls. Jag vill bara somna in och aldrig behöva leva igen.

Dendära

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev med dina angelägna frågor. Jag undrar verkligen vad som hände dig och de tre psykologerna som det inte funkade med. Vem avslutade kontakten? Du eller dom? Du skriver att du har jättesvårt att prata med andra om hur du mår. Har man det i allmänhet kan det bli ganska förstärkt när man sitter med en främmande person - även om man vet att den är en psykolog som är till för att hjälpa. Om man sedan är väldigt självkritisk, hatar sig själv – kan allt detta bli levande och verkligen besvärligt i ett samtal som ska handla om dig.

Nu gissar jag bara – men om allt detta blir aktuellt för dig och du brottas med dig själv om vad du ska säga och vad psykologen tänker och det blir kanske långa tystnader – då blir det jättesvårt att stanna kvar och tro att detta ändå kan bli ett hjälpande samtal.

Men hur ska du göra för att inte hamna i något du upplever som ett misslyckat försök att få hjälp igen? Hur ska du göra för att inte igen uppleva att psykologen var värdelös eller usel? Du har ju sökt hjälp igen!

Du har prövat många psykologer och jag tror att det du själv skriver om din svårighet att berätta om dina problem har med saken att göra. Jag tror det gäller för dig att hitta en psykolog/behandlare som inte har så bråttom, utan som kan vänta på att du får berätta om dig själv i din takt. En behandlare som också förstår en del av dina svårigheter och som kan uppmuntra och hjälpa dig när det låser sig för dig.
Och jag tror det skulle kännas skönt för dig att veta att din behandlare känner till lite om din svårighet att berätta om dig själv. Det skulle kanske minska pressen på dig själv att ”nu måste jag säga något”?

Det är verkligen bra att du sökt hjälp igen och jag tycker att du ska ta hjälp av din mamma och att ni de första gångerna pratar om det som inte fungerat förut - din svårighet att berätta och om hur ni ska göra för att det inte igen ska bli som tidigare.

Och om du själv blir tyst så kanske du kan be din mamma att berätta om dina svårigheter. Det kan bli en verkligt bra början på en samtalskontakt som verkligen hjälper dig med något viktigt redan från första gången – nämligen hur svårt du har att prata om dig själv. Om ni kan börja prata om detta, så pratar ni om något väldigt viktigt från första stund.

Även om du har svårt att prata om dig själv är du bra på att skriva om dig själv. Det kanske du kan använda dig av?

Dels kan du få hjälp genom att chatta om dig själv på Tjejzonen men du kan också i en samtalsbehandling kanske skriva om dig själv och dina svårigheter och ge till din psykolog. Det brukar vara ett bra sätt för många att berätta om sig själv och ha som ett underlag att prata om.

Nu har jag inte kommenterat de andra problemen du beskriver att du har. Jag förstår att du har det väldigt besvärligt och jag tycker, som du, att du behöver någon att prata med.

Lycka till

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta