Jag känner mig helt tom inuti


Hej BUP. Jag är en 15:årig tjej, och jag känner mig helt tom inuti. Jag blir jättelätt irriterad på folk, och jag säger ofta saker som jag ångrar. Det känns som att jag inte har kontroll över någonting jag gör, jag kan liksom inte kontrollera mig själv. Till exempel så lägger jag massa pengar på mat och godis som jag typ spontanköper och vräker i mig efter skolan. Jag kan bli skitarg på mig själv och bara vilja gråta och skrika efter att jag har gjort något sånt, men det kändes liksom skitbra när jag gjorde det i stunden. Jag har alltid jättestora planer för något jag vill göra, och sedan kanske jag träffar någon, eller hamnar i en annan situation som får mig att ändra planer helt. Jag kan liksom på bara någon sekund, helt ogenomtänkt bestämma mig för att byta livsstil helt. Det skiftar hela tiden, jag blir så jävla stressad av det och jag vet inte vem jag är. Sedan slutar det alltid med att jag stänger in mig på mitt rum och känner mig tom och värdelös. Mamma är arg på mig hela tiden. Och jag är arg på henne också för att jag tycker hon är dum i huvudet. Jag orkar liksom inte, så jag kan skrika eller säga saker. Och sen helt plötsligt så får jag panik och blir skitarg på mig själv för att jag är en sån jävla idiot som beter mig så och allt är mitt fel. Och så går jag och köper ännu mer mat och mår jättebra, och blir jättearg på mig själv igen för att jag är så misslyckad. Mina kompisar tycker att jag överreagerar på massa grejer, och ibland kan jag efter att jag har gjort något också tycka det och inte alls fatta varför jag gjorde det jag gjorde. Jag hade en pojkvän för ca ett år sedan som betydde allt för mig. Sedan en dag kände jag att vafan, jag gör slut. Vem bryr sig om det liksom? Det kändes skitbra, jag kände inte att han betydde något för mig. Men jo fan, det skulle visa sig att sekunden han gått därifrån vill jag bara springa fram och säga till honom att "snälla gå inte lämna mig inte jag älskar dig du betyder allt för mig du är så viktig". Jag har skurit mig ibland när det blir för mycket, mamma vet om att jag har gjort det en gång. Hon har ingen förståelse, och hon vill alltid ha en konkret anledning till varför jag gör som jag gör. Men det går inte att beskriva. Ibland gör jag något, jag kanske köper massa kläder jag absolut måste ha, eller skär mig i armen för att jag är ledsen. Och så tänker jag: "men hallå, varför gör jag det här? jag är ju inte alls ledsen, och det är ju självklart att jag aldrig skulle ha på mig något sånt här". Och så kan jag inte ens själv riktigt komma på varför jag gjorde så. Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag orkar inte, jag får panik och kan inte prestera alls om jag blir det minsta stressad. Jag ändrar mig hela tiden och jag känner mig ofta bara helt tom och värdelös, och jag kan börja gråta helt utan anledning. Det känns som att ingenting har någon betydelse, alla människor runtomkring mig och allt jag gör kan kännas helt overkligt. Jag börjar nian nu i höst, och det känns som att jag kommer misslyckas med allt. Ingen av dom jag känner bäst i skolan verkar ens vilja prata med mig. Jag har varit så frustrerad att jag haft sönder en lampa och jag orkar ingenting samtidigt som jag hela tiden får infall med saker som i mitt huvud låter skitbra. Jag är ju medveten om att jag ändrar åsikt hela tiden, men när jag väl gör något så tänker jag inte alls på det på dett sättet. Finns det någon man kan prata med? Någonting man kan göra? Jag vill bara få skiten att sluta. Ibland känns det som att det vore bättre om jag bara var död. Vad fan är det som händer med mig? Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.

BimBom

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev.

Jag förstår att du har stora problem och mår väldigt dåligt. Det låter som du pendlar mellan känslor av tomhet, död och meningslöshet och snabba, impulsiva känslor och handlingar som får dig att för stunden att må bra. Att trösta sig med mat är ganska vanligt men löser inte dina problem utan kan förvärra dem om det är det enda sätt du har att för en stund må lite bra. Du undrar vad det är som händer med dig. Det är en väldigt bra fråga och jag tycker absolut att du ska försöka hitta ett svar.

Jag tror det är viktigt för dig att du får hjälp och förståelse för vad som händer med dig och varför du handlar som du beskriver. Jag tycker att du absolut ska söka hjälp i första hand på BUP men du kan också få hjälp på en vårdcentral eller ungdomsmottagning.

För att göra det behöver du hjälp av din mamma (föräldrar). Jag hoppas att du kan prata med henne så du får hennes stöd. Du kan visa detta brev om du tror det skulle underlätta för hennes förståelse. Du är värd all hjälp du kan få!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta