Vill och inte vill få professionell hjälp

Jag vet att man inte ska självdisgnostisera men med tanke på att jag hetsätit, svultit mig själv, spytt upp de jag äter med flit, hatat mig själv och min kropp sen jag var typ 9, skadat mig själv och under en period under varje dag funderarade på att ta en överdos så misstänker jag att jag har något slags problem. I våras orkade jag inte hålla allt det här för mig själv längre och försökte berätta det för min mamma, att jag hade lite problem med maten och ibland fick ångest och spydde. Hon blev arg och de var ju förståligt, jag skäms ju för jag vet att de jag gör är så fel, när jag har allt, jag har ingen rätt att må dåligt. Pappa låtsades att han aldrig hade hört de. Jag hade samlat mod i nästan två år, jag ville ha riktig hjälp och inte leva så här längre. Jag hade inte vågat berätta för mina föräldrar för att inte gör dem oroliga och besvikna. Jag ville inte heller gå bakom ryggen på dem och söka hjälp. När jag berättade förbjöd de mig att söka hjälp, de säger att jag kommer skämma ut familjen. Jag visste inte vad jag skulle göra och låtsades bara att jag kunde lösa de själv, efter någon månad så trodde de att allt var bra igen. Men jag fortsatte som förut. Den här sommaren fick jag av flera anledningar för första gången en vilja att försöka bli frisk. Jag mådde redan mycket bättre än förut men hade fortfarande problem med maten och nu försökte jag verkligen att bryta alla dåliga mönster (som att inte spy, inte räkna kalorier, inte väga mig), jag vill va frisk. Men i helgen så tyckte min mamma att jag såg ovanligt smal ut och tvingade mig att väga mig. Jag hade gått upp tre kilo och bröt ihop helt. Nu känner jag bara att jag inte orkar kämpa själv längre, jag vill bara ge upp igen och gå tillbaks till att få kontrollera min mat och min kropp. Jag ser bara hur vidrig och tjock jag är när jag ser mig i spegeln. Problemen är att ingen i familjen tar mig seriöst och ingen annan misstänker något eftersom jag är en helt "normal" tjej. Jag äter normalt bland folk och gör aldrig något som skulle kunna få dem att misstänka att jag mår dåligt bland dem. Hur dåligt jag än mår har jag en förmåga att skjuta bort det och bara låta de komma fram när jag själv vill, och jag mår inte ens dåligt hela tiden, för det mesta är jag glad. Mamma säger att man inte kan göra så om man är mår dåligt på riktigt. Men sanningen är att jag känner mig gladare när jag gör "dåliga saker" som att svälta mig och skada mig än när jag låter bli. Jag har aldrig fått någon professionell hjälp eller något sådant och jag vet inte om jag vill ha det. I vilket fall kan jag inte eftersom de skulle berätta för mina föräldrar om jag berättade allt som händer i mig. Men just nu känner jag mig så förvirrad, jag är helt okej och glad nu fast jag äter ordentligt och inte skadar mig (de brukar bli bättre på sommaren), men samtidigt längtar jag tillbaks till att vara sjuk eller snarare smal samtidigt som jag inte vill vara sjuk heller. Jag vet att det låter jättedumt men jag vet inte hur jag ska förklara. Jag älskar min föräldrar så oerhört mycket men de förstår inte.

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Jodå, jag tycker definitivt att du behöver få professionell hjälp med eller utan dina föräldrars medverkan. Det är onekligen imponerande hur mycket du ändå klarat av på egen hand. Men dina sista rader (längtan att vara sjuk och upptagenheten med att vara smal) visar att du långt ifrån är klar med dina inre problem.

Det låter verkligen hoppingivande att du periodvis är glad och du älskar dina föräldrar. Det betyder att det är mycket som fungrar rätt så bra i din familjl. Icke desto mindre är det inte så lämpligt att din pappa inte vill se och höra om dina problem och att din mammas reaktion är att hon bli arg istället för att förstå och söka hjälp i familjen eller vid behov utanför. Jag ställer mig frågande till att det är viktigare att "inte skämma ut familjen" än att barnet i familjen mår bra.

Jag känner också igen bilden av en familj och också den bild du ger mig av dig själv när allt på ytan är helt "normalt" men man behöver inte skrapa djupt på ytan för att se annat. Och här är den springande punkten: för att förstå vad som ligger under ytan behöver du tala med någon professionell.

Det är ganska vanligt att tonåringar inte vill kontakta BUP i rädslan för att föräldrarna får veta "allt" som de inte vill att det kommer till deras kännedom. Därför har vi rutinen att ta emot ungdomen i din ålder på egen hand åtminstone till att börja med. Efter att man själv ringt och kommit på inledande samtal kan man diskutera hur man går vidare med att koppla in föräldrarna eller inte om det visar sig att det skulle bli ett  hinder i en behandling (läs mer om detta i bifogade texter). E

En annan väg är att du vänder dig till ungdomsmottagningen i din hemkommun som du kan göra utan dina föräldrars medverkan.

Hur du än gör är det dags att du söker hjälp för att verkligen kunna lämna denna fas i ditt liv bakom dig och sluta längta till det som inte främjar din utveckling till ett gott liv.

Var rädd om dig!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta