Är extremt rädd för kärleken

Jag har svårigheter hela mitt liv men har aldrig riktigt kopplat ihop dem. Jag har varit mobbad som liten och varit väldigt ensam då min syster blev sjuk och allt fokus hamna på henne. Jag har svårt att komma ihåg vad som hänt när jag var liten men jag tror att jag tänkte ta självmord en gång.. Nu när jag är äldre så har jag utvecklat ett självskadebeteende och jag har stora problem med att lita på folk och att öppna mig. Jag är extremt rädd för kärleken, så snabbt en person gillar mig så backar jag undan och flyr. Det känns som att jag inte kan vara viktig för någon person. Jag känner mig ständigt som ett extra släp som är där för ingen mening alls. Jag började kolla upp lite saker om självskadebeteende och fobisk personlighetsstörning kom upp. Mycket av de symptomerna som fanns stämde in på mig och jag vet inte vad jag ska göra längre.. Vad ska jag göra??

BUP svarar:

Hej!

Jo, visst är det så att saker som vi har varit med om i livet formar oss. Ibland mer än vi tror. Ibland på sätt som vi inte förstår. Många av oss känner av det först i vuxen ålder, och då kan det vara svårare att ändra på sätt att tänka, känna och bete sig. Vad bra att du kommit så långt i dina funderingar, trots att du bara är 16 år!

Det första jag kommer att tänka på när jag läser ditt brev är att jag tycker att du ska gå och prata med någon. Det låter som att du har många tankar kring din bakgrund och hur den påverkar dig idag, och det är viktigt att ta dem på allvar. Nu är det ju snart sommarlov, men annars skulle jag tipsa dig om skolkuratorn. Eller en kurator på ungdomsmottagningen. Eller hör av dig till din närmaste BUP-mottagning och prata mer om dina funderingar med dem. Det viktigaste är ändå att du gör det nu, när du är motiverad och redo att ta tag i det som orsakar dina problem.

Jag har två tankar till som jag vill dela med dig.

Den ena handlar om din rädsla för kärlek och tendens att backa undan.

När man kommer i en situation där man känner sig rädd eller orolig, är det en naturlig reaktion att fly. Och det är ju bra när faran är verklig. Då är det ju en smart sak att göra. Men det blir ju mindre smart om man flyr något som kanske är bra och positivt för en. Du nämner ordet fobi… fobi är ju en överdriven (oändamålsenlig) rädsla för något. Vid behandling av fobier brukar man ju jobba med att sakta och stegvis närma sig det man är rädd för. Detta för att lära om, lära sig att detta något inte är farligt. Skulle du kunna försöka göra samma sak? Att försöka att gå emot din rädsla att bli omtyckt? Att försöka närma dig den, och försöka stanna kvar, att inte fly? Detta är ju såklart svårt, och i många fall behöver man professionell hjälp och stöd. Men ibland räcker det en bra bit att (som du) bli medveten om vad som händer, och försöka göra lite ”tvärtom”, att liksom utmana sig själv lite…

Den andra tanken handlar om diagnoser.

Du skriver att du hittar diagnoser som stämmer in på dig. Grejen med (psykiatriska) diagnoser är att de är som ”etiketter”, eller ”samlingsnamn” på ett gäng symtom. (Ungefär som att snuva(symtom), feber(symtom) och ont i halsen(symtom) blir en förkylning (samlingsnamn)). Det innebär att vi alla kan känna igen oss i många olika diagnoser, utan att för den skull skulle få en diagnos ställd om vi gick till doktorn. För att faktiskt verkligen kunna få en diagnos, så krävs det dels att man har de flesta av de uppradade symtomen, och att det ska påverka en så mycket i vardagen att man inte kan sköta skolan/jobbet/sina sociala relationer.

Förhoppningsvis klargör mitt svar några av dina funderingar. Hur som helst, så vill jag upprepa det jag skrev ovan: Det är en styrka att ha nått den insikt du har – ta vara på den och ta ansvar förhur du mår och känner! Gå och prata med någon om dina funderingar och svårigheter.

Lycka till!