Varför föddes jag?

Halloj hallå! Jag är en 17-årig kille som inte förstår sig på andra människor. Jag är egentligen ganska dålig på sånt som anses lätt, t. ex. att leta efter saker, följa "enkla" instruktioner och sånt. Folk kan säga typ, "Leta i skafferiet" och då undrar jag VAR I SKAFFERIET!? Eller så berättar dem "Såhär gör man..." och jag förstår inte om de inte visar hur. Eller om det finns mat kvar och dem säger "Du får ta resten" för det kan betyda två saker: 1 är att jag får ta resten om jag vill och 2 är att jag får "ta hand" om resten av maten. Det gör mig så frustrerad när jag pratar med mina föräldrar och jag börjar faktiskt ogilla min familj då jag har svårt att förstå dem och de har svårt att förstå eftersom att jag har problem med att uttrycka mina känslor. Sen så har jag en massa andra problem också. Jag går inte i gymnasiet och jag jobbar inte heller. Jag hade en dröm om vad jag ville bli men jag gav upp på den. Jag är känslig mot laktos och får ont i magen av det mesta egentligen. Jag är rädd för folk jag inte känner för det känns som att de dömer mig. Jag tycker det är jobbigt att äta så jag äter typ bara middag, om jag blir hungrig så dricker jag istället O'boy (fan vad det är gott!). Jag sitter mest inne och ser på anime eller spelar spel (jag har inget emot det egentligen). Jag är vaken på natten och sover på dagen, jag brukar kunna svänga tillbaka dygnsrytmen men de senaste veckorna har jag inte lyckats med det. Ibland känner jag att jag bara vill döda folk. Jag vill ha en perfekt flickvän även fast jag vet att ingen är perfekt och dessutom skulle jag inte ens kunna prata med henne på grund av min rädsla för människor, hon skulle nog inte ens bli kär i mig. Jag önskar att jag får någon slags obotlig sjukdom så att jag kan dö utan att begå självmord, för det finns fortfarande spel att spela och anime att se, så jag skulle inte kunna begå självmord än, men om jag fick en sjukdom som var obotlig skulle jag ändå inte kunna göra nåt emot det. Jag har inga riktigt bra vänner. Jag känner ofta att jag bara vill ta ett basebollträ och slå sönder allt när jag blir väldigt arg, vilket jag ofta blir (ibland utan en riktig anledning). Jag skäms över allt elakt jag gjort förr och blir illamående och kallsvettig när jag tänker på allt pinsamt jag nånsin har gjort (det är då jag får mest dödslängtan). Jag vill veta hur det känns att döda någon och att dö, jag vill också veta vad som händer när man dött. Jag skulle vilja rymma hemifrån, byta identitet och sen aldrig träffa någon igen, bara vara nånstans där jag kan spela spel och se på anime. Jag vill inte jobba, eftersom att det inte finns något jobb jag är intresserad av (jag är också lat). Jag brukar ofta dagdrömma om perfekta världar där jag har vunnit massa pengar, eller så har jag hittat en perfekt flickvän, eller så är jag odödlig och blir någon slags hjälte, typ sånt. Jag hatar när saker inte går som jag hade föreställt mig, eller när det sker stora förändringar, det har jag alltid haft svårt med. Jag känner mig stressad även fast jag inte gör något, men jag antar att det är för att jag känner press på mig om att jag måste börja skolan eller jobba. Jag blir typ skämtsamt retad av mina syskon och mamma med ett ord som typ rimmar på mitt namn och det gör mig så arg att jag bara vill skrika HÅLL KÄFTEN så högt jag kan, men eftersom att jag är en mästare på att behärska mig så låtsas jag att jag inte bryr mig. Sen så tycker jag att allt är mina föräldrars fel då de skaffade mig. Det enda bra är nog att jag har bra och flexibel humor, så jag kan få de flesta att skratta. Snälla döda mig!

Varför föddes jag ens?

BUP svarar:

Hej,

Tack för ditt utförliga brev och beskrivningen av svårigheterna. Jag tror inte du behöver skriva ett längre brev, om det inte är så att du har andra typer av problem också.

Det verkar inte som att någon, inte heller din familj, förstår hur besvärligt du har det. Att ha svårt med andra människor är ett handikapp i den kommunikationstäta tid som vi har. Det är lätt att ångra sig, skämmas och bli desperat om det inte fungerar.

Jag vill inte förringa dina svårigheter, dom är stora. Men ditt brev vittnar också om styrkor. Du har haft en dröm om vad du ville bli, vad var det? Att kunna föreställa sig en framtid med något man önskar är just en sån styrka, varför gav du upp? Jag tror att du med stöd skulle kunna hitta ett sätt att genomföra, eller åtminstone närma dig, ett sätt att göra din dröm till verklighet. Du är realistisk (”ingen är perfekt”) och kan vara tydlig med svårigheterna. Du har också humor och det är verkligen en förmåga som du kan ha stor användning för.

Trots att du har svårt att prata med andra så vill jag ändå säga: ta hjälp av folk som förstår sig på den typen av problem som du beskriver, det finns strategier att ta till också inför förändringar. Jag känner igen svårigheterna från många vi träffar på BUP och jag vet att du inte är ensam om dom.

Du är 17 år, och om du snart blir 18 kan tiden på BUP bli för kort. För kort för dig att komma igenom rädslan att prata med en behandlare. Och för kort tid för utredning och för han/henne att förstå. Efter du blivit 18 är det vårdcentralen (som har psykologkonsulter) som kan hjälpa dig. Eller mottagningen för unga vuxna (men en sådan mottagning finns inte överallt i landet) eller vuxenpsykiatrin som passar bäst. Jag bifogar några frågor och svar som vi publicerat tidigare som beskriver liknande svårigheter som du har, kanske kan du hitta lite hjälp i att läsa dem.

Du behöver inte dö, det är möjligt att få ett liv som känns meningsfullt för dig också.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta