Bör söka hjälp men …!

hej, jag har skrivit hit förut en gång för några månader sedan(och fått svar).

Efter att ha fått svar så mådde jag bättre och tom bra två-tre veckor. och tyckte då att det inte spelade roll om jag gick till kuratorn eller inte. så jag gjorde inte det(dumt?) började äta bättre och mer och kollade inte på vågen på ett bra tag. Tävlade osv och gick super och den glädjen jag kände då, det var en stor lättnad och glädjen från topp till tå. ingen oro eller sorg fanns. bara hopp och ljus.(Det var i lördags förra veckan.) helt hade jag släppt alla jobbiga tankar.

men, så kom nästa motgång, bara någon dag efter som drog mig ner i 1000 km/h ner till  botten igen. min "sköthäst" var skadad(fick beskedet i onsdags) i böjsenan igen och kanske ska troligtvis på semester och bli pensionerad och ridhäst-jag mister honom. Det vart en stor, tom mörk känsla. jag var tvungen att se okej ut, men på insidan ville jag bara bryta ihop, men jag kan inte låta någon, särklit mina föräldrar se hur jag mår. jag gråter åter mig till sömns varje natt, värre än då för tre år sedan. känner på nytt att jag vill inte leva, jag vill bara dö, allt händer mig, varför inte bara hoppa framför den där bilen? varför inte låta andra skratta åt min död? visst, min klass skulle bli ledsen, men snart är det sommarlov och de skulle glömma mig.

Om det inte vore för min klass, vet jag inte framför vilken bil jag hoppat.

även fast jag vet att ingen bryr sig om mig, ingen. ingen bryr sig om jag får ett a(som jag 99.9 % alltid får) eller får ett f. (Som jag fått en gång)

mina kompisar vet om mina tankar om mat osv. och de försöker få mig på bättre tankar, både genom att peppa, fråga, lyssna men även påpeka att jag ser ut som en vandrande pinne.

det är bara det, att när det´frågar så bortförklarar jag de, när de påpekar skrattar jag och säger att de inte är kloka.

men även om det känns bra på skolan så är det bara ca 6 tim per dag. de andra timmarna vill jag dö, fundrar även på att jag ska i sommar/till höst rymma. att jag ska ge mig ut i skogen i 2 veckor och komma tillbaka frisk och glad och skojsam.

om jag mår så pass bra att jag klarar av att göra det, men är dock rädd att jag itne ska orka kämpa dit(anledningen till inte nu är att jag inte vill få frånvaro och missa massa i skolan) utan jag innan tar steget. självmordstankar har nästan alltid funnits hos mig, men aldrig så klara som nu. vet hur jag ska göra också. försökte igår att strypa mig med ett rep men kunde inte. tanken på att jag sksa bli världsbäst i monte höll mig vid liv.

när jag cyklar blir jag alltid arg påå de bilar som stannar, att de inte fortsätter köra och köra över mig.

jag vet att jag bör söka hjälp men

1, jag vet inte hur. kan inte prata med mikna föräldrar.

2 jag skulle förlora de som håller mig vid liv.

3 jag skulle må ännu sämra och sjunka ner genom jordskorpan in i graven.

ett sätt att söka hjälp på som jag kommit på är att jag skriver ner hur jag känner, her det synligt och sedan rymmer för att när jag sedan kommer tillbaka få hjälp.

dessa tankar är inte bra, jag vet men jag vet inte hur jag ska göra annars. även om jag är starkar nu än förut, kan jag inte ta steget och be om hjälp...

jag hoppas någon läser detta och svarar. tack för att bup finns, mvh en montetjejkuskryttarinna.

montetjejkuskryttarinna

BUP svarar:

Hej montetjejkuskryttarinna,

Tack för ditt brev som så tydligt beskriver hur ditt liv ser ut just nu. Du verkar ha goda resurser både i skolan, socialt och i din ridning, men du har skyhöga krav på dig själv. Sådana högt ställda krav brukar följas av fasa inför tanken att kanske misslyckas eller att andra ser hur dåligt du mår. Vad tänker du håller dig vid liv och som kan gå förlorat? Du verkar ha bra kompisar som bryr sig, fast kanske inte just om vilka betyg du får. Är du rädd att förlora ridningen? Dessa saker, och din familj, förstår jag är mycket viktiga för dig, men det framgår inte från ditt brev hur du skulle riskera att förlora dom.

Du skriver att du inte kan prata med dina föräldrar. Varför det? Ställer dom väldigt höga krav på dig? När man är bra på saker så får omgivningen ibland så stora förväntningar så kraven blir orealistiska. Många föräldrar går i den fällan med sina barn.  

Att skriva ner hur du känner är ett bra sätt att berätta att man behöver hjälp. Önskar du att en förälder skulle hitta vad du skriver? Jag tror det skulle vara bra, även om föräldrar inte alltid kan hjälpa sina barn med deras svårigheter. Men de flesta föräldrar kan hjälpa sina barn vidare till professionella hjälpare om det skulle behövas. Bra hjälp ”får” man inte från någon annan, bra hjälp innebär att ni (du och hen) tillsammans pratar er fram till hur hjälpen skulle kunna se ut för att passa dig. Utan att du sjunker ner genom jordskorpan. Det betyder att hen måste vara någon som du kan lita på och att du vågar visa dig som en vanlig tjej, med stora resurser men också med stora svårigheter.

Jag vet inte hur gammal du är, men upp till 18 kan du få hjälp på BUP. Hos oss har du alltid möjlighet till ett inledande samtal utan föräldrar om du skulle vilja det, sedan vill vi att föräldrarna finns med åtminstone i bakgrunden. Det, bland annat, kan man prata om under det första samtalet. Ungdomsmottagningen där du bor är ett annat bra ställe att träffa en behandlare på.

Jag bifogar en artikel om hur kontakten med BUP kan se ut och om ätstörning. Du kan också gå in på hemsidorna för till exempel BRIS, ungdomsmottagningarna, Snorkel, Shedo, Ätstörning och Tjejzonen. Där hittar du mer information, chatt och ibland samtalsmöjligheter via telefon.

Hoppas sedan att du vågar förverkliga din goda idé att skriva ner hur du känner! Eller söka hjälp på annat sätt.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta