De vet inte jag skär mig

Jag är en tjej som älskar att skriva noveller. Jag älskar att rita och vara kreativ. Jag älskar att läsa böcker och att vara med kompisar. Jag har på mig "normala kläder" och har ingen speciell dialekt. Mina föräldrar älskar mig mer än jag förtjänar. Jag har en lille bror som är 11 och en lilla syster som är 7 och dem båda älskar mig väldigt mycket. För omvärlden är jag en helt vanlig tjej som gör helt vanliga saker. Jag går i skolan och ler när det passar som bäst. Jag skrattar när mina vänner berättar något roligt och jag går på stan och shoppar. Jag gör mina läxor och äter i mat salen. Det som ingen vet är att när alla andra sover ligger jag vaken och gråter. Jag gråter och gråter tills mina tårar ebbar ut och det inte går att gråta mer. Det har varit så ett tag. Jag bara gråter och gråter utan att egentligen få ut något. Jag skär mig och får bara ännu mer ångest över att jag skär mig. Jag dricker och har minnes luckor men bryr mig inte direkt. Det ända som får mig att gå upp på morgonen är det att jag vet att dem behöver mig. Jag vet att min mamma redan stressar sönder sig även om hon försöker att dölja det. Jag vet att pappa redan jobbar över för att vi ska få behålla huset, få mat och kläder. Min lille bror, den idioten. Han kan aldrig stå upp för det han har gjort, och tror att pengar växer på träd. Han vill aldrig gå till skolan och vägrar att gå upp på morgonen. Han hatar mig ibland för att jag skäller på honom att gå till skolan. Mina föräldrar blir då arga för att jag skäller på honom, för att "det är ju inte mitt jobb" att vara förälder. Men det är bra. Dem får vara arga för jag gör det ju bara för att jag ser hur svårt dem har det. Min lilla syster är för liten för att man ska kunna skylla något på. Men jag skyller inte, jag beskriver.

Mina bästisar har egna problem. Allt från misshandel till döds hot vid middagsbordet. Jag har det lätt i jämförelse. Så det är därför jag fortsätter att gå upp på morgonen. Det är därför jag fortfarande går till skolan. Det är därför jag fortfarande fortsätter att försöka. För att mina vänner behöver mig att prata med. Mina föräldrar behöver se mig le för att själva må bra. Annars hade jag gett upp för längesen.

Men jag har inte kunnat upprätthålla min fina fasad. Så jag har fått en annan lösning på problemet. Jag får mina föräldrar att hata mig. Mina syskon att hata mig. För då behöver dem inte veta den dåliga sanningen. Att deras barn skär sig. Att deras syster skär sig. Att deras kompis skär sig. Att jag är precis som det missfostret jag lovade mig själv att aldrig bli.

Jag känner att jag inte kan fortsätta så här för jag vet att det är så FEL. Jag har gett mina föräldrar hintar om det och när jag frågar rakt ut så säger dem bara.(Jag mår inge bra jag känner mig helt tom och jag vill träffa en psykolog) så säger dem bara att det är hormoner och att det går över. Att det jag gör och känner är normalt. Men dem vet inte att jag skär mig. Jag skulle inte kunna visa dem det och sen se dem i ögonen som skriker efter en förklaring, för. Det finns ingen. Det finns ingen vettig förklaring jag kan ge som skulle göra allt bra igen. Så här är min fråga.

Vad borde jag göra när ingen lyssnar?

Vad borde jag göra när jag vet bättre men gör den där dumma grejen iallafall?

Vad borde jag göra för att inte må så dåligt?

Och

Vad ska jag göra för att inte vilja ta livet av mig?

Vad skulle du ha gjort?

Den som behöver hjälp

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Att hålla en fasad utåt som du gör kan ge vinster, men också skapa problem. Du skriver att dina föräldrar behöver se dig le för att de ska må bra och att det får dig att inte ge upp.
Du skriver också att det enda som får dig att gå upp på morgonen är att du vet att de behöver dig och det kan kännas bra att veta.
Men du blir väldigt ensam och du dömer dig själv hårt. Du kallar dig själv missfoster för att du självskadar dig. Jag tror du är en strängare förälder över dig själv än vad de är.

Men du har ändå förstått att du inte kan fortsätta som du gjort och du har försiktigt börjat berätta hur du mår.

Jag tycker du är modig för det måste ändå kännas svårt för dig att berätta att du inte riktigt är den glada och alltid leende dottern de nog tror du är. Men det är svårt för dig att berätta hela sanningen. Du skriver att du hintat om dina problem, men dina föräldrar lyssnar inte eller kommer med normala förklaringar.

Du skulle nog önska att de skulle fråga mer och försökt förstå mer av det du börjat berätta om. Men om de inte gör det måste du själv fortsätta och berätta om dig själv, precis som det är. Att du gråter dig till sömns, har ångest och skär dig.

Du vet inte varför och det är vanligt. Man vet inte alltid så klart varför man mår dåligt. Det kommer du få hjälp med att förstå när du träffar en behandlare.

Så fortsätt på den väg du är inne på – att berätta för dina föräldrar så de förstår att du har problem och behöver hjälp.

Du söka hjälp på flera ställen. Kanske kuratorn kan hjälpa dig? Du kan också få hjälp på BUP eller en ungdomsmottagning.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta