Lägger sån press på mig

Hej! 

För ett år sedan bröt jag ihop, jag var ledsen hela tiden och gick inte ut på tre veckor. Jag var så trött och jag sov ca 17h om dygnet men när jag vaknade var jag inte piggare. Jag var helt utmattad Jag blev sån här pga mycket stress och prestationsångest under en längre period. Under sommaren blev det värre. Och i höstas så var jag också helt förstörd, jag var piggare och så, men jag var så ledsen. Jag grät mig till sömns varje kväll och bröt ihop flera gånger under skoldagen, jag orkade inte mer. För att dämpa min ångest gjorde jag något som jag för alltid kommer ångra-jag skar mig. Dagen efter gjorde jag det igen, och samma sak dagen efter det. den fysiska smärtan fick mig på andra tankar, men jag gjorde så här också för att jag tyckte jag var värd det. Tillexempel om jag hade misslyckats på ett prov etc. så skar jag mig för att jag var besviken på mig själv. Även fast jag fortsatte skära mig så började jag känna mig lite bättre. Sen november har jag mått typ likadant, det är bättre men inte bra. Jag skadar mig själv mer sällan, men jag gör det fortfarande. Men dem senaste två veckorna har jag mått så dåligt, och jag är så orolig att jag ska falla tillbaka i dem mörka tankarna som i höstas. I skolan igår så bröt jag ihop för att jag känner att jag bara misslyckas hela tiden i skolan (ett misslyckande för mig är när jag får ett betyg under A, vilket jag vet är helt sjukt). Men jag får aldrig höra något positivt varken hemma eller i skolan, alla lägger sån press på mig, inte minst jag själv. I samband med att jag känner mig så misslyckad blir självskadandet en tanke som kommer upp ofta, jag försöker stå emot men snart kan jag inte mer. Jag kan inte prata med mina föräldrar om detta heller för att gör dem är det inte okej för mig att vara ledsen, dem tycker att jag är bortskämd och att jag inte har några problem. Jag har verkligen försökt, min tränare (som jag har stor tillit för) har också pratat med dem då hon är orolig för mig,men dem bryr sig inte, dem blir bara arga på mig.

Min tränare har sagt flera gånger att jag måste prata med någon, för att hon är orolig för mig. Min lärare som pratade med mig igår när jag var ledsen sa samma sak, och problemet är inte att jag inte vill prata med någon, problemet är att mina problem är för allvarliga att mina föräldrar inte ska bli inblandade, vilket jag absolut inte vill för dem hade sett mig som ett misslyckande. Samtidigt kan jag inte vara glad hela tiden, ha A i alla ämnen och prestera bra på alla träningar (tränar/tävlar dans på elitnivå) plus att jag har börjat i en ny dans-grupp och alla där är mycket bättre än mig och lägger så stor press på mig där med, så inte ens dansen som jag alltid har haft som trygghetspunkt när jag har mått som sämst är kul längre. Ingenting är kul längre. Mina problem är allvarliga och jag behöver hjälp men jag vet inte vart jag ska vända mig utan att mina föräldrar ska få reda på det. 

M

BUP svarar:

Hej!

Vad bra att du skriver, det låter som att du kommit till en punkt då du verkligen vill ha en förändring. Det låter som att du har mycket höga krav på dig själv, du känner av symtom på stress, känner att du inte mår bra. Du har försökt att hantera det på egen hand, men vill nu ha mer stöd. Du har ringat in områden som du vill få hjälp med och jag tror att du skulle kunna kännas hjälpsamt med en samtalskontakt. 

Utifrån att du är 16 år är det möjligt att få komma enskilt till BUP. Om det finns allvarliga saker som vårdnadshavare behöver informeras om så kommer detta att diskuteras med dig. Ingenting kommer att hända utan din vetskap. Tillsammans med behandlaren kan ni planera vad som kommer att tas upp, alla detaljer behöver inte nödvändigtvis förmedlas. 

Ett annat alternativ är att kontakta en ungdomsmottagning och beskriva hur du mår. Där har du också möjlighet att prata om mående, stress och prestationsångest utan att föräldrar deltar. 

Du är orolig för dina föräldrars reaktion. Jag vet inget om just dina föräldrar, kanske kommer de som du tror att reagera starkt, kanske förstorar din oro allvarligheten i vad som kommer hända om de får veta mer om hur du mår. Kanske har de förstått mer än du tror. Kan det finnas en chans att dina föräldrar ser att det är bra att du får hjälp med att förstå mer av hur du mår och hur du kan hantera detta?

Du får väga för- och nackdelar med att berätta lite mer för dina föräldrar. Kanske är du inte där just nu, men jag skriver några saker som jag tänker att du kan fundera över. Kanske kan dina föräldrar ha enklare att förstå om du berättade om stress istället för om ledsenhet? Ibland kan man hitta olika ingångar till samma goda lösning. Ibland kan det kännas enklare att inte prata med båda föräldrarna samtidigt. Vem av dem skulle kunna lyssna och förstå mest? Jag tror att det är bra att välja ett lugnt tillfälle när inte en massa annat stressar och så tror jag att det är viktigt att vara tydlig och prata ur sitt eget perspektiv. Berätta hur du känner, det minskar risken för ifrågasättanden. Inleds en samtalskontakt på BUP så finns det även möjlighet att vi kan hjälpa föräldrar att förstå mer. 

Jag tror att det är viktigt att du hittar en balans mellan prestationer och mående i ditt liv. Oavsett vad dina föräldrar tycker så låter det som att du nått en gräns, så låt inte det hindra dig från att prata mer om det som tynger dig.

Hur du än väljer att göra just nu så tror jag att det kan vara bra för dig att få en förståelse för vad du behöver. Det får du genom att gå på ett första samtal där du får möjlighet att prata med en behandlare om hur du har det. 

Våga ta första steget och ta hjälp!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta