Det går inte att glömma bort alla saker som hänt mig

Jag vet inte om jag borde söka hjälp eller inte. Jag har inte mått bra ända sen jag flyttade till Sverige när jag var 7. I skolan blev jag inslängd in i stenväggar för att jag var ''äcklig'', blev fastbunden med hopprep på en stol och utburen ut i snön, blev en ful trend på snapchat då den som hade flest fula bilder på mig på sin story vann, blev en måltavla för knytnävar i skolkorridoren osv. De fåtal gångerna jag sa till lärare så gjorde de inte något stort av det. Några tillfällen så nekade de till och sa att det inte hände, fast jag sitter framför dem med blåmärken över min kropp och tårar i ögonen. På grund av att jag inte blev accepterad av folk i närheten, vände jag mig till internet. Jag har varit i tre lång distans förhållanden, den första killen var otrogen, den andra killen mobbade mig online med sina vänner efter att vi gjorde slut, och den tredje killen våldtog/utnyttjade mig sexuellt. Jag hittar ingen säker zon längre, det känns som om alla skadar mig vart jag än vänder mig.

Sen jag började på gymnasiet har jag inte blivit mobbad i skolan. Det har hänt att några av mina gamla klasskamrater har kastat pant flaskor och andra saker på mig när de ser mig på bussen, annars så känner jag mig hemma i min klass. Mina nya klasskamrater har fått mig att våga utforska min identitet mer.

Jag har inte berättat något för mina föräldrar eftersom jag vill inte se att de är nere på grund av mig.

Jag kom ut som asexuell till mina föräldrar och de var väldigt snobbiga och kaxiga mot mig i drygt ett år. Numera vet jag också att jag gillar tjejer med, och jag blev nyligen ihop med en lugn och söt tjej som jag har mycket gemensamt med. Hon är den enda positiva saken som har hänt mig på väldigt länge och jag är väldigt tacksam för att hon kom in i mitt liv. Jag är bara väldigt rädd att mina föräldrar får reda på det här.

Jag tänker på självmord ofta. Det går inte att glömma bort alla saker som hänt mig. Jag låser in mig på toan i timmar och skolkar för att gråta och bita mig själv i handen/armen. Mina nya klasskamrater ignorerar att jag är konstant ledsen. Jag känner mig som en ''party pooper'' varenda gång jag är ledsen och gömmer därför mina känslor, även om jag vet att de vill hjälpa mig men vet inte hur. Jag bara bli av med dessa tankar och sluta skada mig själv som jag har gjort i 3-4 år nu. Folk har kritiserat mig för att jag vänder mig till att skriva hur jag känner mig online och säger att jag borde söka professionell hjälp, men jag vill som sagt inte att mina föräldrar ska veta och jag gillar inte att prata om det som hänt mig. Numera är allt jag gör för att få ut tankarna är att skada mig själv eller gå ut i skogen för att prata med mig själv och gråta. Hjälp.

giraff

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev.

Jag bli upprörd när jag läser vad du har blivit utsatt för och jag förstår att det satt sina spår i dig. Du skriver att det inte går att glömma bort alla saker som hänt dig. Nej - det går inte bara att försöka glömma. Du har hittat vissa sätt som gör det lättare men de räcker inte utan du mår fortfarande mycket dåligt.

Jag tror att du skulle börja må bättre om du fick professionell hjälp. Du skriver att du inte gillar att prata om det som hänt dig och det är lätt att förstå men tankarna hemsöker dig. De går inte att glömma bort utan behöver bearbetas tillsammans med någon som du också vågar visa dina känslor inför. Det du varit med om brukar också vara destruktivt för självkänsla och självförtroende och det är bra om du förstår hur allt detta påverkat dig på olika sätt.Antagligen har dina återkommande tankar om självmord med detta att göra.

Men du skriver också om mycket som blivit bättre – skolan och att du har träffat en viktig tjej. Även om du nu har bra kamrater och flickvän kan det ändå vara svårt att berätta om det du varit med om och dina tankar om självmord.

Det verkar viktigt för dig att dina föräldrar inte ska få veta något. Eftersom en BUP kontakt upphör när du fyller 18 år, tror jag att du i första hand ska ta kontakt med en ungdomsmottagning där du bor. I ditt första besök ska du ta upp frågan om och när de eventuellt kan vilja ta kontakt med dina föräldrar utifrån dina självmordstankar. När du fyllt 18 år har du full sekretess även gentemot vårdnadshavare.

En samtalskontakt som du upplever som en säker zon, där du kan ta upp allt, skulle kunna hjälpa dig mycket.

Om du inte känner dig mogen för det ännu kan du också få stöd genom att chatta anonymt på Tjejzonen.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta