Har haft overklighetskänslor i över 5 år

Jag har sedan hösten i årskurs sex haft overklighetskänslor (5,5 år). Det kom plötsligt och gick sedan aldrig bort. Under den första tiden kunde dom "svaja" lite och bli svagare ibland (på gränsen till att dom försvunnit), men efter den första perioden har dom varit konstanta. Jag har sökt runt på nätet under alla dom här åren och försökt hitta orsaker till varför jag har dom här känslorna och hitta någon annan som har samma problem. "Känns som en drog jag inte tagit" kände jag igen mig i. Sakta blev overklighetskänslorna värre, men det var inte en jättejobbig ökning, utan jag "hann med" och märkte det inte jättemycket. Men när jag gick i nian blev overklighetskänslorna mycket värre. Jag blev deprimerad. Det var dock också på grund av att jag var som luft för både lärare och elever. Jag fick dumma kommentarer när jag gick förbi, folk skrattade, gav blickar och snackade skit om mig. Jag fick också mycket näthat. Under den här perioden när också overklighetskänslorna blivit värre, stängde jag mig själv inne. Mina dagar såg likadana ut varje dag. Jag vaknade, gick till skolan, gick hem, la mig och sov och så höll det på. Jag hade ingen matlust alls. Innan jag vande mig vid den nya styrkan av overklighetskänslor mådde jag illa när jag pratade i telefon, jag kunde knappt prata med människor, det var svårt att gå och allt kändes obehagligt att göra. Jag ville inte leva mer. När jag hade vant mig lite bestämde jag mig för att be om hjälp. Jag gick till skolsköterskan, som skickade mig vidare till vårdcentralen. Där pratade jag i några månader, innan jag skickades vidare till en samtalsmottagning (i samband med att jag skulle börja gymnasiet). Mitt problem sågs inte allvarligt nog för att skickas till bup, men efter ett år av besök på samtalsm. blev jag skickad dit. Där pratade jag i ungefär ett halvår, innan utredningen las ner igen. Det är iallafall konstaterat att jag lider av ospecificerad ångest. Min psykolog jag hade sa också, ganska okänsligt, att jag förmodligen aldrig skulle bli av med overklighetskänslorna. Jag förstår inte hur han vågade säga det (han kanske inte förstod allvaret bakom känslorna och det förstår jag, eftersom jag själv knappt förstår det jag känner). Jag kan bara vara glad för att jag inte fick höra det när jag gick i nian, för då skulle jag inte levt idag. Idag är overklighetskänslorna värre än aldrig förr. Dom blir bara starkare och starkare och jag vet inte hur länge jag kommer orka, vilket skrämmer mig. Det känns som att dom sakta "äter upp mig". Jag är rädd för att det är någon allvarligt, kanske i hjärnan? När jag gick till samtalsm. funderade dom på om det var någon fysiskt, så dom skickade mig till vårdcentralen för en lätt undersökning (tog blodprov osv). Jag blev inte alls tagen på allvar. Mitt problem förlöjligades något fruktansvärt. På samtalsm. var det också ett förslag om att jag skulle röntga huvudet, vilket inte blev av. Google har både hjälp mig och skrämt mig. Där har jag hittat mycket om att folk gått med overklighetskänslor och att det sedan visats sig vara exempelvis en hjärntumör. Jag lider av dödsångest och att gå runt och oroa sig för att overklighetskänslorna är något livshotande förstör för mig. Nu för tiden kan jag inte riktigt skilja på när jag tänker, respektive pratar. Jag har ont i huvudet nästan varje dag och har nu mått lätt illa i någon vecka. Detta påverkar mig i skolan. Texter får jag läsa flera gånger för att förstå. Jag har så svårt att koncentrera mig och att ex redovisa muntligt är ett rent helvete (vilket det aldrig varit förr). Jag vet inte vad jag ska göra. Hjälp, snälla!

Amanda

BUP svarar:

Hej!

Det är svårt att veta vad overklighetskänslorna kommer ifrån och du beskriver hur dom du vänt dig till inte heller riktigt förstår vad som kan ligga bakom. Jag kan inte hjälpa dig att få klarhet i det i det här svaret. Det kan finnas så många olika bakomliggande orsaker och du behöver utforska det igen tillsammans med någon.

Att söka själv på nätet är ju både bra och dåligt. Visst är det bra att få information, men det blir ju alltid information lösryckt ur sitt sammanhang och ofta information om värsta tänkbara möjligheter. Man läser om symptom, men de behöver även bedömas och vägas samman. Man behöver helt enkelt hjälp att diskutera det man läser med någon som kan mer om ämnet.

Man behöver alltid börja med att reda ut om det är något kroppsligt när det är fråga om huvudvärk. Det är helt obegripligt att du på Vårdcentralen inte blev tagen på allvar och att de fick dig att känna dig löjlig. Det är lätt att förstå om du inte vill börja med att söka dit igen, vilket annars var det som jag skulle föreslå för att utesluta kroppsliga orsaker.

Men, det är fortfarande möjligt att vända sig till en annan vårdcentral eller annan läkare. Det finns något som kallas "Fritt Vårdval", vilket betyder att du har rätt att välja själv. Att gå omkring och oroa sig för hjärntumör är ju otroligt plågsamt och det behöver du tala med en läkare om.

Du beskriver att overklighetskänslorna nu blivit starkare och att du mår allt sämre. Då behöver du söka till din BUP- mottagning igen. Det tycker jag att du ska göra direkt. Du kan be om att få träffa en annan psykolog den här gången om du känner att ni inte riktigt kom någon vart och han kändes lite okänslig.
Det är inte så ovanligt att man byter behandlare inom mottagningen, så det är inte konstigt om du frågar om att få göra det. Om det finns fler BUP- mottagningar där du bor har du rätt att byta mottagning också.

Ge inte upp utan ring direkt, eller be dina föräldrar om att de hjälper dig med det.

Hoppas att det här kan ge dig lite styrka att söka igen så att du får hjälp. Du verkar vara både klok och seriös i ditt sökande efter en förklaring.



Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta