Varför prioriterar ingen mig?
Hej!
Jag kontaktade Bup i Februari och de gav mig "första mötet" tiden i mars, efter det mötet sa de att jag skulle vänta 3-4 veckor för de ska utreda och sånt. Nu har jag fått brevet med en tid men tiden är inte förens i MAJ! (har även nationella den dagen så kommer behöva flytta tiden, troligtvis längre bort för att människor är elaka på det viset, ugh)
Ska jag verkligen behöva vänta i mer än 3 månader på att få hjälp från BUP?! Det är dumheter och jag tycker inte jag ska behöva vänta så länge! Det får mig att känna att det de såg på "första mötet" var en helt fel bild av mig, för på det mötet kände jag att vi inte pratade om alla områden som jag har svårt med, de fokuserade mer på små saker som jag sa. Ja jag är deprimerad, gråter varje dag, ingen lust med livet, ingen ork med livet, mitt liv faller, mina betyg faller, min social inkompetens faller, mitt liv är bara en klump av ingenting. Men på mötet kändes det som att de bara såg att jag va "hopplös", som ett suck- men så är det inte. Jag är mer än ett patetiskt suck! Men att jag ska vänta så länge på att få hjälp är sjukt. Nej, jag skär mig inte, nej jag har inga självmordstankar (men jag har andra tankar, som "första mötet" kallade för "hopplöshet", vilket inte är det!!), ja jag träffar skolkuratorn och en privat psykolog men grejen med de är att de vet inte vad de ska göra med mig längre och det var därför jag kom till BUP men 3 MÅNADER!
Samtidigt känner jag att om jag ska maila de att säga "jag behöver hjälp nu" så börjar de tro att jag kanske är självmordsbenägen eller nåt värre, men så är det inte, jag klarar bara inte av att leva med mig själv och vill må bra för jag har levt så här i 5 patetiska år.
Varför prioriterar ingen mig? Jag vill bara må bättre....
3 Månader
BUP svarar:
Hej!
Tack för ditt brev och dina tankar om hur jobbigt det är att tvingas till att vänta på hjälp. Du har mått dåligt länge och jag tänker att det både krävs mod för att ta ny typ av hjälp och att det hopp om en förändring som väcks kan göra att väntan känns outhärdlig.
Vi som arbetar med att träffas för första möten, som gör bedömningar av läget och planerar vilka insatser som behövs, är väl medvetna om att allt inte kommer fram när man ses för första gången. Att du känner att det finns mer att berätta är inte konstigt!
Däremot betyder det inte att behandlaren dragit snabba slutsatser om hur du är som person. Att du kan känna hopplöshet betyder inte att du är en hopplös person. Det är många som behöver vår hjälp och alla ges tider enligt ett system. Kontakt på BUP innebär tyvärr den väntetid som du beskriver.
Kan du ta upp hur jobbigt det är att vänta på att BUP-kontakten kommer igång med de kontakter du har (skolkurator och psykolog privat)?
Jag vet att det kan låta futtigt, men det gäller ju att försöka göra något när läget är som det är. Det kan hjälpa att ha en plan för hur du ska kunna stå ut. Vad är jobbigast just nu och finns det något du/ni kan göra för att orka? Har du något du ser fram emot att göra inplanerat eller kan du se till att du har några grejer som gör nuläget mer hanterbart?
Vad gäller uppstartstiden, så kan du eller en förälder höra av sig till mottagningen och boka om den. Gör det så snart som möjligt - då är det enklare att hitta en ersättningstid.