Känner mig bara för misslyckad och värdelös

Hej!

Jag har skrivit hit en gång tidigare om mitt självskadebeteende. Nu har det gått några månader och mycket har hänt. Min tid på mitt behandlingshem avslutades och jag fick flytta hem till min lägenhet. Dock fortsatte jag att må dåligt och eskalera mit självskadande och hamnade mer och mer på sjukhus och på BUP. Efter 2 veckor satte soc mig på ett utredningshem. Där mådde jag ännu sämre och började få självmordstankar. Det slutade med att jag tog en kniv och försökte sticka den i mitt bröst men en skötare tog den ur mina händer. Så de körde mig till BUP och jag blev inlagd i 1 vecka. Jag blev så less att jag ljög om att jag mådde bättre. Så jag blev utsläppt på permission till utredningshemmet, där fick jag veta att jag inte skulle få träffa min bästa vän på ett tag och inte fira jul med henne, Jag blev så arg att jag rymde. Jag åkte hem till min bästis och vi var på rymmen i ett dygn tills jag fick bekräftat att jag inte skulle bli jagad. Efter jul kom jag tillbaka, det kändes helt fruktansvärt att vara tillbaka, jag var så rädd och kände mig så otrygg bland dem andra ungdomarna. Jag fick ångest och skar mig. Skötare kom efter och dem var verkligen jättearga. En utav dem körde mig till akuten och skällde ut mig hela vägen till akuten. Där fortsatte hon med att skälla ut mig framför ortopedläkaren och BUP. Sen bestämdes det att jag skulle skrivas ut ur hemmet och jag kände mig glad. Men alla var så arga på mig för mina handlingar och jag kände mig helt värdelös och misslyckad. Självmordstankarna kom upp igen och jag bestämde mig för att ta en stor sertralin överdos. Dock misslyckades jag och spydde upp allt efter 20 stycken. Jag blev förd till sjukhuset och inlagd på barnmedicin. Nästa dag kom bup och bedömde mig och jag blev inlagd på lpt. Det kändes så hemskt efter mitt försök att jag bara ville göra ett nytt och det sista jag ville vara att vara inlåst. Dock lyckades jag en vecka senare lura ännu en gång läkaren och hon släppte ut mig. Men jag mådde fortfarande lika dåligt och det blev till och med ännu sämre. Efter 6 dagar var jag helt slut och började skriva ett självmordsbrev som jag skrev i 4 dagar. Min bästa kompis hittade det dagen efter och ringde till bup. Dem ville att jag skulle komma på bedömning. Jag tänkte att jag skulle ljuga mig igenom den men det gick inte så bra och det blev några fruktansvärda timmar. Dem pressade mig med att svara på frågorna och när jag äntligen var ärlig ville dem ha mig inlagd. Jag vägrade och läkaren skrev ett vårdintyg. Jag blev så arg och fick så mycket ångest att jag sprang ut till en toalett och låste in mig och tänkte skära mig men blev stoppad och dem slet rakbladen ur mina händer. Sen vägrade jag gå in på avdelningen så dem bar mig upp på en bår och tryckte ner mig in till avdelningen. Jag har nog aldrig blivit så förnedrad i hela mitt liv. Men dagen efter träffade jag en mindre sträng läkare som släppte ut mig direkt på permission. Då såg jag min chans. Jag köpte ett rep och hängde mig. Jag blev medvetslös och jag hade en helt underbar dröm. Men polisen hittade mig och tog ner mig och jag vaknade till liv. Efter det blev jag inlagd i 2 veckor tills ett stort möte med soc. Då tvingade dem mig att flytta till min moster i Norrland (som jag inte ville) tills dem hittade ett familjehem, Jag var hos moster i en månad tills jag fick komma ner igen och flytta till ett familjehem som jag nu bor hos. Jag har varit här i drygt en vecka och trivs jättebra. Men jag mår och orkar ändå dåligt och funderar på att ta livet mig. Jag känner mig bara för misslyckad och värdelös. Så vad ska jag göra?

GMBMC

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt fina brev! Jag är glad att du fortfarande lever och mår lite bättre! Det låter som dina tankar att du är misslyckad och värdelös är starka och gör det svårt för dig att leva. Jag antar att ditt tidigare självskadebeteende hade med detta att göra?

Hur ska du orka leva med ständiga tankar om egen värdelöshet och att vara misslyckad? Jag vet att det går att komma vidare och få mer positiva känslor och tankar om sig själv.
Men det brukar ta tid och jag tror du behöver känna stöd och hjälp under den tiden. Jag hoppas att du kan få det i det familjehem du nu kommit till.

Det verkar som ni fått en bra början! Jag skulle råda dig nu att börja berätta ärligt hur du egentligen mår. Du skriver att du ljugit för många av olika skäl. Du beskriver inte att du själv känner att du får hjälp bara genom att prata med någon. Någon som kan ta hand om dig när du berättar hur dåligt du faktiskt mår. Någon som kan bära lite av den smärta du känner.

Jag är lite osäker på hur det skulle vara för dig att våga lita på någon och ärligt berätta? Kanske svårt, för du kan vara väldigt rädd för att bli avvisad eller inte förstådd? Kanske kan du vara rädd att ”förstöra” en bra kontakt med familjehemmet?

Men du behöver nu någon att prata ärligt med. Någon du kan prata med en längre tid och där förtroendet kan växa. Om du inte kan få detta i ditt familjehem tycker jag att du ska försöka hitta en sådan samtalskontakt någon annanstans. Det finns flera möjligheter.
Ditt familjehem eller Soc. kan säkert hjälpa dig. Försök nu bara att hitta någon att dela dina tankar och känslor med.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta