Är djupt nere i ett hål

Hej!

Jag har egentligen ett bra liv, jag har vänner, ett hem, mat på bordet, en skola att gå till...Men jag mår bara inte bra, jag kämpar med depression, som från början började från självhat och problem med att acceptera mig själv, även problem med min familj, jag har ofta fått höra att de skulle ha det mycket bättre utan mig osv. Jag har också en väldigt nära person till mig som verkligen är enda jag kan prata med som är självmordsbenägen. Också att min farfar gick just bort, pengaproblem i familjen, svårigheter i skolan. Så som man märker, det är ju inte direkt stora problem om man jämför hur andra har det, så jag känner mig så dum när jag mår dåligt varje dag, är beroende av att skära/skada/svälta mig själv, gråter varje natt osv. För jag vet att jag borde ju egentligen vara tacksam över vad jag har...Men det är så svårt. Nu har mitt självskadebeteende gått till överstyr, jag kan inte gå en enda dag utan att skära mig och min depression blev värre, så hur... Ska jag göra för att "må bättre"? Var ska jag egentligen börja? För känner lite att jag är djupt nere i ett hål och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig upp..

(Sorry för att "mitt brev" blev så långt)

Help me xX

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev där du verkligen, på ett jättefint sätt, beskriver ett läge där jag tror många kan känna igen sig. Vi får ganska många brev från unga personer som tycks tro att hur de mår inte är lika värt att tas på allvar som andra som kanske har "tuffare" saker att kämpa med. Jag tycker det är synd, för jag tycker att allas dåliga mående, oavsett hur det ser ut, är viktigt.

Nu tycker jag inte att dina bekymmer är småsaker, ens med andras mått mätt. Jag förstår verkligen att du mår dåligt. Klart att du ska ta hjälp!

Att man har mat på bordet, en säng att sova i och en skola som funkar någorlunda

väl (?) är ganska lågt ställda krav på en okej vardag, tycker jag. Själen är viktigare och just nu har du har ont i den.

Om vi radar upp det du berättar så blir det en ganska lång lista på väldigt tuffa och svåra saker;

-din farfar har nyss gått bort (jättesorgligt)

-du har problem  med din familj (superjobbigt)

-du tampas med självhat och nedstämdhet (svårt att "fixa" på egen hand)

-du har det tufft i skolan (måste man få hjälp med)

-du självskadar dig på olika sätt (måste man absolut få hjälp med)

-du är vilsen i ett djupt mörkt hål och vet inte hur du ska ta dig upp (du behöver få känna hopp)


När du läser denna lista hoppas jag att du kan se att du är värd att få hjälp, eller hur? Om någon annan, en kompis till exempel, berättade om allt det här, skulle du då inte rekommendera hen att ta hjälp? Det tror jag.

Du undrar hur du ska göra för att må bättre och också var du ska börja. Så kloka frågor!

Det låter som du har en nära person som du kan prata med, men hen mår också mycket dåligt. Alltså kanske inte den som kan finnas för dig just nu? Finns det någon annan i din närhet? Någon släkting, lärare eller mentor till exempel? För en vuxen behöver få veta. Du verkar väldigt klok och mogen för din ålder, men dessa bekymmer är allt för svåra för att hantera ensam (inte ens en vuxen människa skulle klara det själv).

Det låter inte självklart att du ber dina föräldrar om hjälp just nu, eller kan du det? Det tycker ju vi på BUP alltid är det bästa, men vi är ju väl medvetna om att alla inte har den förtroliga relation med dem de lever med.

Ofta hör ju saker i hop med varandra, som en kedja. Så här skulle det kunna vara till exempel: man har det jobbigt hemma, kanske med en massa bråk, föräldrar som har det jobbigt med varandra...det kan göra att man får det svårt att orka med skolan, man kanske får svårt att fokusera och koncentrera sig...det gör att man kanske misslyckas med sina skolprestationer...det kan göra att man känner sig värdelös och slutar tycka om sig själv...det kan gör att man börjar straffa sig själv på olika sätt, till exempel självskada...det gör att man känner sig ännu sämre och ännu mer ensam...man börjar förlora hoppet om livet...hänger du med?

Om vi ska försöka fundera på var du ska börja, så kanske skolan ändå är det lättaste att ta tag i? Eftersom du har det så kämpigt hemma så önskar åtminstone jag att du får en frizon i skolan, där du kan känna dig trygg och få det stöd du behöver. Skolkuratorn skulle kunna vara den person som kan hjälpa dig att få det. Hur låter det?

Jag skulle helst av allt önska att du kunde samla lite mod och ringa oss på BUP, eller ännu hellre be dina föräldrar. För när man är 12 år och bor hemma, så behöver föräldrarna få hjälp också för att kunna vara ett stöd för dig och få till en förändring. De allra flesta föräldrar vill att deras barn ska må bra och de vill vara till hjälp när de mår dåligt.

Detta blev ett ganska långt svar, men i korthet är min bästa råd ändå ganska kort:
prata med en vuxen, livet kan bli bättre och det finns ingenting som säger att du inte förtjänar all hjälp i världen just nu.

Om du känner att du behöver prata mer om hur du kan gå vidare (kanske ännu inte är redo att tala ansikte mot ansikte med någon) så kan du chatta med kloka, stöttande vuxna på: Tjejzonen eller BRIS.

Kom i håg, du förtjänar att må bra!

Var rädd om dig och ge inte upp.



Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta