Antar att jag har problem med maten, men vågar inte be om hjälp

Hej! Jag antar att jag har problem med maten. Jag känner psykiskt att jag inte kan äta mer än lite middag. Möjligtvis ett äpple också, om jag inte tränar för att kompensera den mat jag redan ätit eller vet att jag kommer äta. Jag vill helst ligga under xxx kcal vid dagens slut. Jag har försökt att spy flera gånger, men det går inte. Jag vet inte varför. Jag går hos BUP sen ca 1½ år tillbaka, pga självskadebeteende. Jag har fått diagnoserna depression, PTSD och social fobi. Det känns som min mamma är arg på mig för mina diagnoser. Hon försöker skuldbelägga mig genom att säga att DET RÄCKER med diagnoser nu, och att jag bara försöker skada min (trasiga) familj när jag självskadar. Att det är riktat mot dom. Jag vill inte vara till en tyngd i andras liv. Jag las in på BUP:s slutenvård i början på året pga självmordsplaner, som jag var på gränsen till att utföra. Jag hatar dom för att dom tog mig. Låt mig vara. Äckeln. I alla fall så tar matproblemen upp hela mina dagar och timmar framför spegeln och på vågen. Det enda jag tänker på är mat och vad jag ska äta sen och hur många kalorier det och det och det innehåller och hur mycket jag har konsumerat idag och ska konsumera imorgon, om jag ska gå ut och springa en eller två gånger idag och hur jag ska lyckas för att undvika middagen eftersom jag ändå inte kan spy. Jag kan inte tänka det som en ätstörning, bara att det är ett problem och att jag kanske behöver hjälp. Men grejen är den att jag inte vågar be om hjälp. Dels för att jag säkert kommer ångra mig när alla börjar observera vad och när jag äter. Och för att jag aldrig hann bli smal. Och för att BUP kanske tycker jag är patetisk när jag säger att jag vill ha hjälp för det, mest för att jag är alldeles för tjock för att ha en ätstörning. Jag vill verkligen dö. Det tar fan aldrig slut

anonym

BUP svarar:

Usch, tjejen, det låter som att du har det tufft! Det som är bra är att du redan går på BUP, vilket ju ger dig ett bra läge.

Jag vill börja med att säga att vi på BUP tycker att det inte finns någon fråga eller person som kommer till oss med sina funderingar och problem som är patetisk. Det finns inget sådant. Tvärtom är det en styrka och tecken på mognad och insiktsfullhet att be om hjälp för det som känns svårt.

Du är lite tveksam om du ska söka hjälp överhuvudtaget. Det du skriver är tydligt och klart, och du verkar ha mycket god insikt i hur du mår och du upplever din situation som ohållbar. Å ena sidan tycker du att dina tankar på mat, träning, kalorier, ätande, vikt och kropp tar alldeles för stor plats i ditt liv, men du vet inte hur du ska ändra det. Å andra sidan är du rädd att släppa in hjälpen, pga risken att andra ska få insyn i ditt problem och hur du har det, vilket i sin tur kan innebära förändringar som du inte kan överblicka. Jag tror att du själv vet att det är läge att se till att få hjälp nu. Och jag tror också att du innerst inne vet att du inte kan få ordentlig hjälp utan att ”släppa in” någon och vara helt ärlig. Och jag tycker inte du ska vänta. Prata med din behandlare på BUP, eller visa det brevet du skrev hit. Och GLÖM att du skulle vara patetisk. Det är du inte.

Vad din mamma reagerar på och varför, är svårt för mig att uttala mig om. Men oavsett vad hon tänker och tycker, så är ditt mående viktigt och viktigt är också att du får hjälp och stöd i att börja må bättre. Även detta tycker jag att du ska ta upp med din behandlare på BUP, och kanske ni tillsammans kan prata med din mamma. För när man mår som du beskriver, så behöver man peppning och stöttning. Inte skuldbeläggande.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta