Känns som mina tankar och handlingar inte är mina egna

Hej, jag är 15 år och jag har varit deprimerad i ett par år. Jag har länge haft svårt att gå till skolan och koncentrera mig. Jag kan inte göra klart uppgifter även om jag vet hur, och jag kan inte komma ihåg vad någon sagt även om det är precis efter att de sagt det.

Det känns som om jag alltid är övervakad och som om mina tankar och handlingar inte är mina egna. Ibland tror jag att någon ropar på mig, men när jag frågar säger de som är bredvid mig att ingen har sagt något. Ofta ser jag något röra sig i ögonvrån men inget är där när jag ser efter. Det känns som om jag inte kan lita på någon jag har dragit mig undan både från min familj och de få vänner jag har. När jag ser mig i spegeln känner jag inte igen mig själv och ingenting känns verkligt.

Jag hade en kontakt på UMO där jag berättade att jag hade självmordstankar och efter det kom jag till BUP. Jag har blivit utredd för PTSD och efter ungefär ett halvår förstod dem att jag inte har PTSD. För tillfället har jag inga fler möten och allt dem vet är att jag är deprimerad och har panik och ångest-attacker.

Jag kan inte prata om detta med mina föräldrar eftersom min mamma förstorar ofta saker och hon gråter nästan hela tiden eftersom hon är så orolig och min pappa visar nästan aldrig vad han känner/tänker.

Vad är det som händer och vad ska jag göra?

Anonym

BUP svarar:



Hej!

Tack för ditt brev, som jag blev starkt berörd av! Jag får en bild av att du är så oerhört ensam med tunga känslor av nedstämdhet, overklighetsupplevelser och koncentrationssvårigheter. Det är svårt för mig att kunna ge något klart svar på vad som händer, men jag ska ge dig några funderingar som jag får då jag läser brevet och också råd om vad du kan göra.

Jag tycker du är modig som skriver till oss fastän du känner det som att du inte kan lita på någon. Du berättar att du dragit dig undan både familj och vänner och det gör det extra sorgligt att BUP-mottagningen avslutat kontakten med dig.  Hur kunde det bli så? Det är ju väldigt tydligt att du behöver en fortsatt kontakt även fast du inte har diagnosen PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom).

Jag tycker absolut att du ska försöka återuppta BUP-kontakten igen. Kan du be någon av dina föräldrar att ringa BUP-mottagningen och förklara att det är angeläget att du får en ny tid på grund av allt det du beskriver så tydligt i brevet. Det låter som om din mamma kommer att bli ledsen men dina föräldrar har klarat det en gång förut och klarar det nog igen. Det viktigaste nu är att du får bra hjälp!

Eftersom jag inte känner dig, så är det svårt för mig att veta hur det kommer sig att du har alla upplevelser och tankar som du beskriver. En undran som jag får är ändå om du varit med om något svårt, som kan bidra till att du har de här problemen, även om du inte får diagnosen PTSD. En undran jag får är också hur du påverkas av att din mamma är så mycket ledsen?  

Vad som än ligger bakom att du mår dåligt så bör BUP ha möjlighet att helt eller delvis förstå det och också komma med förslag på hur du ska kunna må bättre, efter att de träffat dig ett antal gånger.

Du har nu varit deprimerad i ett par år och har det dessutom besvärligt på flera sätt. Så jobbigt ska du inte behöva ha det! Det finns hjälp att få och om dina föräldrar har svårt att hjälpa dig att återknyta kontakten med BUP så tycker jag att du ska söka upp skolkuratorn på din skola och be hen hjälpa dig med det.

Var rädd om dig! Varmt lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta