Jag vill inte visa ärren

Jag var riktigt ledsen för ungefär ett år sedan. Jag hade problem med bulimi, självskadebeteende och depression. Men jag har inte en diagnos, och kan därmed inte säga det som ett fakta men jag är ganska säker. Hur som helst, jag var sönder. Det började med min depression. Jag är inte säker på vad som utlöste det men jag hade nyss flyttat ifrån min hemstad och min mamma och låtsaspappa hade gjort slut. Jag tror att min flyttning tillsammans med deras "breakup" blev för mycket. I den nya staden var det mycket andra normer, andra modestilar, andra sorts människor. Allt var annorlunda och det tog ett tag för mig att fatta galoppen och försöka passa in. Och när min mamma och hennes kille gjorde slut så blev jag krossad. Dom hade varit ihop sen jag var 5 år. Innan bodde jag och mamma ihop med min pappa, han var alkis och slog mamma. Jag kommer inte ihåg nånting från den tiden så jag ser min 6 år med min låtsaspappa en uppväxt. Jag såg honom som en pappa. Jag tror att deras "breakup" påverkade mig lika mycket som om ett barns två föräldrar skulle skilja sig. Det var svårt att leva utan honom. Speciellt när han blev en främling efter två veckor. Har inte pratat med honom sen dess. Men ja, allt det där ihop blev för mycket för mig antar jag. Jag hoppade ofta över skolan, låg i sängen och grät. Mådde riktigt jävla dåligt. Senare började jag skära mig. Ibland skippade jag skolan och låg sedan på golvet i mitt rum, skärde upp mig överallt och lät mig blöda medans jag grät. Flera gånger har jag försökt ta livet av mig. Inte helhjärtat men jag vågade inte. Men jag försökte skära upp handleden men jag kom aldrig till pulsådern hur långt in jag än kom. Det har jag försökt 2-3 gånger. Jag kommer ihåg att jag satt i en kolsvart rum, grät, mitt huvud bankade, hjärtat gjorde ont, jag mådde illa, så jag tog rakbladet och skärde så djupt jag kunde komma. Efter ett tag blödde jag väldigt mycket, så jag gick och la mig. Somnade på en gång och nästa dagen vaknade jag i ett lakan stelt av torkat blod och en besvikelse ändå in i benmärgen över att jag fortfarande levde. Andra gånger har jag försökt strypa mig själv. Det var ganska skrattretande. Asså det funkar ju inte, i alla fall inte med händerna. Jag har satt ett bälte runt  halsen gång men jag fick panik och tog av det.

Nu har jag tappat tråden här haha, men det där var lite av hur jag kände mig och vad jag gjorde förra vintern/sommaren. Nu mår jag ganska bra, har flyttat igen men det är okej. Jag har ganska bra kompisar och så. Jag skär mig inte, jag gråter inte lika ofta, jag försöker inte ta livet av mig. Jag svälter mig själv, spyr och hetsäter dock. Det är ganska svårt att sluta. Jaja! Nu är det här vad jag faktiskt vill säga: Jag ska ha simtest på onsdag om 2 dagar. Jag har massor med ärr på min överarm som är feta, tjocka och bruna typ. Jag har ingen aning vad jag ska göra, jag kan inte ljuga för då kommer de fatta och ingen annan vet om hur jag mådde eller hur jag mår. Jag funderar starkt på att prata med min skolkurator, men vad ska hon göra? Kommer hon berätta till min mamma? Kommer hon kunna prata lite med mina gympa lärare och låta mig slippa utan tjafs? Hjälp, snälla. Jag har börjat må dåligt igen och varit på gränsen att skära mig flera gånger. Självmord har blivit ett alternativ igen. Det känns som vad jag än gör så kommer jag alltid tillbaka i den här avgrunden, med mina tankar och mörka känslor. Mina synliga ärr och osynliga ärr från gamla tiden kommer aldrig försvinna och bara påverka mig negativt när jag försöker gå vidare. Orkar inte ens längre

Petra

BUP svarar:

Hej Petra!

Du har gått igenom mycket under förra året och förlorat den låtsaspappa du växt upp med som pappa. Du beskriver verkligen hur förtvivlad och desperat ensam du kände dig. Nu har du flyttat igen och försöker åter bygga upp ett nytt liv. 

Du vill inte visa dina ärr för någon - eller du vill i alla fall kunna välja för vem? Har jag förstått rätt att du är orolig för att skolkuratorn kommer att kontakta mamma och vilja ge dig mer hjälp än du vill ha?

Det är svårt att säga om hon bara pratar med dina gympalärare och inte försöker ge dig mer hjälp. Det beror nog på vad du väljer att berätta om hur du mår. Om du törs lita på någon så tänker jag att det kanske skulle kännas lite lättare för dig att få dela dina tankar och mörka känslor med någon.

Att skada sig själv eller kontrollera ätandet kan ge lättnad för stunden, men inte för så länge. Jag tror att det är ett val du måste göra. Antingen be att få slippa simningen för att du har ärr som du fått på grund av att du skurit dig för ett år sedan - eller berätta hur du haft och har det på riktigt.

Om du inte känner dig redo för det, och inte kan prata med mamma, kanske du kan börja med att titta på www.shedo.se.  Även om du är en stark tjej så skulle jag så unna dig att kunna ta lite hjälp och kanske få råd och stöd och förståelse av någon.