Kan inte leva i lögnen

Hej.

Jag vet inte vart jag ska börja, hur jag ska förklara och få er att förstå. Det kanske ni inte heller kommer kunna, för det känns som att jag är ensammast i hela världen och för mig spelar det ingen roll om någon bryr sig längre. Ibland känner jag bara att det blir för jobbigt. Alla lögner, alla tankar och all denna ångest som käkar upp mig. Jag känner inte igen mig själv längre. Jag brukade alltid vara den där snälla, roliga och ambitiösa tjejen som brydde sig så mycket om andra och älskade att ta kontakt med nya människor och träffa nya vänner. Jag jobbade hårt i skolan och strävade efter någonting större än det jag då gick igenom. Jag tänkte att "om jag får bra betyg och visar att jag är bra i skolan för lärarna" så är jag inte dålig. då kunde jag glömma min egna smärtan och glömma att jag själv tyckte att jag var så himla dålig. 

Men nu när jag växt upp, ett par år senare så är jag bara ledsen och arg. Jag vill inte gå till skolan längre, alla vänner är falska och elaka jag har verkligen ingen kvar som förstår eller bryr sig. Jag vill inte vara kvar här. I denna stad med dessa människor som dömer allting man gör. Jag vill komma bort och få perspektiv på någonting annat. Är så trött på skolan, på att vakna varje morgon och gråta av all ångest för att sedan inte orka gå till skolan och be mamma sjukanmäla mig. Mina föräldrar är så trötta på mig, det märker jag så väl. Dem snackar om utbildning, att jag behöver gå till skolan för att jag har så mycket frånvaro och att det inte blir bättre om jag bara ligger i mitt rum och är deprimerad. Jag önskar att dem förstod mer. Dem vet hur jag mår, dem vet att jag har en depression och massa ångest. Jag har varit hos bup några månader nu, känner inte att någonting blir bättre. Det kanske tar ett tag innan man märker någonting, allt jag känner är bara att jag vill dö. Gör det mig till en hemsk person? 

Jag vill bara sluta känna att jag behöver prestera på topp i skolan. Att jag måste få bra betyg för att få en bra utbildning. Jag vill inte mer, allting gör bara så himla ont. Och ingen fattar någonting, jag har förklarat hur jag mår när vi har samtal hos bup ändå är det som att det iner spelar någon roll. Ge mig några tabletter och allting ska bli bra igen - tror dem iallafall. Jag vet att detta blev en jätterörig text och att jag bara upprepat samma saker hela tiden. Saken är bara den att, jag tror inte att jag kan bli bra igen. Jag är förlorad och ingen kan rädda mig, det är så det är tyvärr... Vad ska jag göra? För helt ärligt så orkar jag inte leva i denna lögn längre. Jag hatar mig själv och min kropp, mitt utseende och ja allting. Ibland svälter jag. Det kan gå dagar utan mat, sen äter jag, spyr upp det & sedan börjar allting om igen. Jag hatar mig själv och jag hatar mitt liv. Jag hatar denna värld och dessa människor som leker att dem bryr sig. Jag mår så dåligt att det enda som hjälper just nu är att ta livet av mig just nu. Har gömt undan ett fåtal sömntabletter jag fått utskrivet, min fråga också är; kan man dö av att svälja runt 15-20 sömntabletter eller vad händer då? 

:(:

BUP svarar:

Hej!

Du har skrivit ett förtvivlat mejl till oss för att du inte känner att samtalen och medicinen du får på BUP hjälper dig. Det är helt förståeligt att du är "bara ledsen och arg" av att det inte har blivit bättre på några månader.

Du har rätt i ditt antagande att det kan ta tid tills en behandling ger verklig och önskad effekt. Det är inte så konstigt att du börjar tappa tålamodet. Men förutom det har jag några andra funderingar och frågor jag vill ställa här så att du också funderar vidare på dem. 

Du talar om lögner, falska vänner, din smärta över att du tycker att du är så dålig. Och att du innerligen är trött på att behöva "prestera topp i skolan". Det är många olika saker som du nämner som var och en för sig är tillräcklig för att må dåligt av.

Men frågan är, har du tagit upp dessa saker som är så plågsamma för dig med din behandlare på BUP? Ibland händer det att ungdomar skriver till oss om det som plågar dem men som de inte vågat eller orkat ta upp där de måste tas upp - alltså under samtalen på BUP. Hur är det i ditt fall?
Träffar du din behandlare själv eller alltid tillsammans med någon av dina föräldrar. Vad är det som skulle kännas bättre för dig? Har du sagt hur du vill ha samtalen?  Det är viktigt, för det är en förutsättning för att skapa en förtrolig atmosfär i mötena.

En annan viktig fråga: har du berättat för din behandlare att du har problem med maten som kan vara en regelrätt ätstörning? Får du hjälp med det mer direkt? Känner dina föräldrar till detta allvarliga problem? 

Jag sa ju inledningsvis att jag funderar på en rad frågor utifrån det du beskriver. 
Så här kommer nästa: har du berättat för din behandlare att du har självmordstankar? Du har gömt undan tabletter och det tycker jag är direkt farligt och riskabelt. Du riskerar att göra något förhastat och impulsivt i ett stämningsläge som kan leda till katastrof, fast du egentligen inte ville det.

Jag vet inte hur jag kan motivera dig här, men det finns en fullständig avgörande fråga till: om du verkligen vill få hjälp - vilket jag antar att du vill - måste du inse att det kan du få endast om din behandlare känner till dina tankar, känslor, avsikter.

Om det är så att det brister i förtroendet eller i personkemin mellan er ska det också tas upp och ibland kan man komma fram till att du ska träffa en annan behandlare.  

Du nämner lögner flera gånger och som du inte längre kan leva i. Men det är bara du som kan avslöja lögnerna. Bara med din hjälp kan man komma fram till sanningen och sedan blir det möjligt att ge dig den hjälp du behöver för att hantera sanningen. Att se just sanningen är den enda framkomliga vägen.

Ge sömntabletterna till mamma eller pappa och spåra det äkta, det sanna i ditt liv. Då kommer du känna en lättnad och må bättre.



Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta