Orkar inte mer

Hej Bup, jag är en kille på 15 år som har varit deprimerad sedan 2013. Det började med att jag och min bästa kompis som jag hade känt sedan jag var tre år, gled isär. 

Jag började skada mig själv ganska snabbt efter att det hände, ofta varenda dag. Mina föräldrar visste ingenting. Jag tyckte att jag var värdelös och ville inte längre leva. 

I februari 2014 fick min mamma veta att jag var deprimerad och att jag skar mig själv, men hennes reaktion var mer att jag skulle försöka mer. Jag försökte tänka bort depressionen, men det funkade verkligen inte.

I september 2014 så var jag väldigt nära till ett självmordsförsök. Jag tänkte svälja massa tabletter men ångrade mig i sista sekund.

2015 var även det ett väldigt tufft år och det året blev jag också opererad på grund av fysiska problem, vilket har satt sina ärr i skallen på mig.

Det är nu 2016 och jag mår värre än värst. Jag skär mig några gånger i veckan, ibland så hårt att det bildas blåmärken också. Jag tänker på självmord nästan varje dag och jag mår så jävla dåligt.

I september 2014 började jag känna mig väldigt konstig. Jag började få problem med koncentrationen i skolan, jag var misstänksam om allt och alla och många märkte även en förändring i hur jag betedde mig och hur jag pratade.

I oktober började jag se saker, såsom lik som dessutom pratade med mig och berättade deras namn för mig. George, Lena och Charlie. Uppenbarligen började jag bli väldigt orolig och rädd. Jag började höra röster om att jag ska ta livet av mig, ta livet av alla som jag vet har en chans att skada mig. Min egen familj. Det enda sättet för mig att stoppa rösterna var att skära mig själv, så jag gjorde det.

Jag har fortfarande kvar de här symptomen nu 2016 och jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag drömmer mardrömmar väldigt ofta och en morgon när jag vaknade upp från en, så trodde jag att jag var död. Jag kunde inte känna min kropp då jag hade drömt om hur jag blev skjuten. Jag blev så paranoid att jag gick upp och drog igen gardiner och låste dörrar, sen satt jag bara i min säng hela dagen. Jag var så fruktansvärt rädd.

Jag ser väldigt ofta saker som ingen annan ser, såsom lik, skuggor som rör sig, ljus som blinkar, demoner och skalbaggar som kryper inom mig. Jag hör saker, dock inte lika ofta som förut, såsom röster som säger att jag är värdelös, att jag ska ta livet av mig, döda alla andra.

Just nu är jag övertygad om att en nalle jag haft i tio år är övertagen av en demon och styr mina mardrömmar. Jag är så rädd.

Bland det värsta är nog att jag knappt vågar gå ut för jag tror till exempel att min granne ska döda mig, eller att någon på stan ska våldta mig, att någon ska kidnappa mig. Jag är så rädd för människor och även mig själv att jag nästan aldrig lämnar min säng. Jag är till och med rädd för min familj. Alla vill skada mig och se mig lida, jag kan inte lita på någon. Bara för att jag skriver detta till er, kommer jag att bli straffad utav /dem/. 

Nästan alla jag berättar för blir rädda för mig och nu vågar jag inte längre prata om det. Ingen förstår mig och jag vill verkligen inte leva längre. Jag passar inte in på något sätt. 

Mina föräldrar vet ingenting, och jag får inte plats att berätta mycket av det jag går igenom även om man får använda sig utav över 3000 tecken. 

Jag vill inte leva längre och jag förtjänar ingenting annat än att bli påkörd av ett tåg. Jag orkar inte mer. 

 

L

BUP svarar:

Tack för ditt brev!

Du beskriver hur rädd och olycklig du känner dig på grund av overkliga och hemska syner och röster. Du får inte vara ifred om nätterna heller, utan jagas av förfärliga mardrömmar. Ditt liv känns outhärdligt och du blir allt räddare och vågar inte lita på någon, inte ens dig själv. 

Jag tycker definitivt att du ska söka hjälp direkt. De symptom som du beskriver är så pass allvarliga och dessutom skrämmande för dig själv, att du behöver få hjälp mycket snart. Att skada sig själv kan minska röster och ångest för stunden, men det är ju ingen lösning i längden.

Nu förstår jag att det är svårt för dig att söka hjälp eftersom du känner att du inte kan lita på någon och dessutom varit med om att människor blivit rädda för dig när du berättat. Men, om du vänder dig till en BUP-mottagning så tror jag inte att du behöver vara orolig, de som arbetar här har hört andra med liknande symtom som de du beskriver. Du hittar adress och telefonnummer till den mottagning du tillhör här på förstasidan.

Jag vet inte om det känns för svårt att prata med dina föräldrar eftersom du känner dig rädd för dem, men jag tror att det vore bra. Om du nästan inte vågar gå ut så antar jag att dina föräldrar ändå förstått att du mår dåligt och kanske skulle kunna hjälpa dig att ta kontakt med BUP?  Om du vill prata själv första gången, utan att dina föräldrar är med, så kan du be om det. Då bör det absolut kunna ordnas så att du åtminstone en del av samtalet får prata med en behandlare ensam.

Och ge inte upp utan sök hjälp istället, även om det just nu känns som om du inte vill leva. Om rösterna blir för plågsamma så att du känner att du blir rädd för att skada dig själv eller någon annan så kan du ringa akut -  till exempel Självmordsupplysningen. Det kan hjälpa att bara ha en annan människas stöd för att oron ska minska lite, och du kan vara helt anonym. 

Du behöver verkligen någon att resonera med om vad som händer dig. Det finns hjälp att få och du förtjänar att få hjälp!

Ring direkt till BUP.

 


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta