Om jag berättar nu kanske de inte ens tror mig

Hej,  jag är en tjej på 15. I 6an utvecklade jag en ätstörning. Jag slutade med det i slutet av sommaren efter 6an och i 7an var det rätt bra. Sen insåg mina föräldrar att jag hade en ätstörning i 6an och de trodde att jag aldrig slutat så de tvinga mig att gå till bup och väga mig varje vecka. Detta gjorde att jag fick tillbaka ätstörningen för de pratade om den och drog upp det hela tiden. Jag ljög från början för alla på bup och sa att det var bra och de trodde mig, för jag trodde att om jag inte längre kunde banta, då skulle jag bli överviktig, och jag mådde på nåt sätt bra av det, jag hade kontroll. Jag styrde över om jag skulle äta eller ej, jag hade den kontrollen.  Jag går ff dit pga ångest och jag har insett att jag på riktigt behöver hjälp även om jag nu slutat banta, för det är ändå kvar i hjärnan. Men det är svårt att vara ärlig när det är byggt på en lögn, då kan lögnen lätt raseras och jag kan inte va ärlig med hur dåligt jag eg mår. Jag vill berätta att jag ljög men är rädd att mina föräldrar kmr tro att jag nt slutat banta då för de är rätt paranoida nu, ff. Och om jag berättar sanningen, kmr någon av dem ens tro på att jag berättar sanningen längre? Och om jag skulle vara ärlig, då skulle jag få berätta om mobbingen i 3an till 5an och det skulle krossa mina föräldrar för de trodde att jag älskade den skolan. Jag behöver vara ärlig, för nu kmr allt tillbaka med 1000 ggr mer kraft och jag mår sämre än jag nånsin gjort. 

Bylley

BUP svarar:

Hej!

Vad svårt för dig! Att inte riktigt ha vågat säga som det är, varken med ätstörning eller mobbing.

För mig låter det som att du kämpat väldigt ensam och inte riktigt kunnat anförtro dig åt någon. Det kan finnas så många orsaker till det, kanske rädsla för att inte själv ha kontroll över matintag, kanske rädsla för att ändra den bild du vill att andra ska ha av dig. Jag vet inte vad som gjort det svårt för just dig, men förstår att du inte mått bra av det och nu vill ändra ditt förhållningssätt.

När det gäller mobbning är det ibland så att, fastän man vet att det kan drabba vem som helst och att det absolut inte är den som råkar ut för det som kan göra något åt det - så skäms man för att ha blivit utsatt. Jag vet inte om det är det som gör att du inte berättat något om hur du hade det för dina föräldrar?

En del berättar också att de inte vill att föräldrarna ska bli ledsna eller oroliga och därför "skyddar" dem genom att inte berätta. Men det innebär också att föräldrarna inte får en chans att förstå och stödja och hjälpa.

Låt mig börja med att säga att jag tror att du har rätt i att det är nödvändigt att berätta så mycket du känner att du orkar med för din behandlare. Du behöver inte berätta allt på en gång om du inte vill. Bara att ge andra en chans att se dig och förstå hur mycket du kämpar är modigt och ett stort steg till förändring.

Det är svårt att säga hur dina föräldrar kommer att reagera. Du skriver att de är "rätt paranoida nu" vilket jag förstår som att de känner på sig att något är fel, men inte riktigt vet vad. En del kan bli arga och ledsna när de är oroliga och jag vet inte hur det blir för just dina föräldrar. Men du ger dem en chans att lära känna dig och kanske innebär det även en chans för dig att lära känna dem bättre. 

Det här är sådant jag kommit att tänka på när jag läste ditt brev. Önskar dig verkligen all styrka och att du vågar ta ett steg mot att lita på de människor du vill lita på.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta