Mitt liv är hemskt och outhärdligt

Hej BUP,

Jag är en sextonårig transkille som har problem med depression och ångest. Mitt liv är int hemskt eller outhärdligt på något sätt; jag gör bra ifrån mig i skolan, har många vänner och en god relation med mina föräldrar. Jag skulle kunna komma ut. Jag skulle inte förlora mina vänner och mina föräldrar skulle inte hata mig.

Men ändå vågar jag inte. Jag står inte ut med tanken att behöva berätta för mina vänner hur jag känner eller be dem att använda manliga pronomen för att tala om mig. Det är svårt, för jag vill ju bli sedd av andra så som jag ser mig själv, men jag vill helt enkelt inte komma ut. Jag vill bara att det redan ska vara klart och förbi och att jag inte ska behöva hålla på med det längre. Jag vet att om jag kommer ut så kommer det finnas stunder då jag måste rätta någon som använder fel pronomen eller namn, eller då jag måste förklara mina känslor för folk, och tanken på de stunderna ger mig en sådan otrolig ångest.

Det känns inte som att jag mår dåligt av att inte komma ut men jag tror att jag gör det egentligen. Det känns som att livet som jag lever nu inte riktigt är mitt eget, som att jag är distanserad från det på något sätt. Jag kommer ofta på mig själv med att fantisera om en framtid där mitt "riktiga liv" har börjat.

"Planen" jag har haft än så länge har varit att vänta till efter gymnasiet och sedan flytta härifrån och bara gå igenom hela min transition någon annan stans där jag inte behöver oroa mig för att möta alla mina vänner och min familj. Detta skulle funka eftersom jag ändå kommer flytta härifrån för att gå på universitetet, men det är två långa år kvar och jag vet inte om jag orkar bara vänta så länge.

Jag vet inte hur jag ska lösa det här; sättet jag lever mitt liv på nu gör mig deprimerad men tanken på att komma ut ger mig galet mycket ångest. Jag vill verkligen ha en könsutredning men då tror jag att mina föräldrar måste få reda på det och det står jag bara inte ut med. Vad ska jag göra?

Förvirrad kille

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tror jag förstår din tveksamhet. För det är ju inte att "bara" berätta. Frågor kommer säkert att ställas och du måste förklara dina känslor och detta ger dig sådan otrolig ångest.
Om vi satt i ett samtal skulle jag undra vad det är som väcker sådan ångest hos dig. Kan det trots allt vara en osäkerhet på hur de andra kommer att reagera även om du skriver att du inte tror du skulle förlora dina vänner? Men det kan finnas många andra skäl. Det är en komplex situation.

Hur ska de plötsligt kunna se dig som en kille? De måste förändra sin syn på dig och jag tror att du på något sätt måste hjälpa dem förstå att du inte helt och hållet var den de trodde.

Du har en "plan" att flytta och komma ut någon annanstans där du inte behöver möta dina vänner och din familj. Det kan du göra. Men problemet med hur du ska göra med dina vänner och din familj finns väl ändå kvar och är det inte de viktigaste människorna du har? Så jag tror du har kvar ditt dilemma.

Jag tror du skulle kunna få hjälp med att reda ut varför det hela blir så svårt och ångestfullt för dig om du tar kontakt med en ungdomsmottagning där du bor.

Du skriver också att du vill ha en könsutredning. Du kan påbörja den innan du fyllt 18 år.
Jag tycker också att du kan ringa BUP där du bor och ta reda på om dina föräldrar behöver veta om du vill ha en remiss till könsutredning. Du skulle då också kunna fråga om du kan få hjälp där, utan dina föräldrars vetskap.
Det är möjligt - men det är en bedömningsfråga som mottagningen beslutar.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta