Känner mig ensam och misslyckad

Då jag gick i lågstadiet var jag ensam och mobbad, eller för det mesta ensam. Ännu mer mobbad blev jag då jag kom till högstadiet och även mer ensam. Nu går jag i yrkesskola, snart andra året klart och jag känner mig ensam. Jag har människor omkring dem men på något vis känns det som att de inte gillar mig, att jag bara hänger efter dem och att jag är en tönt ungefär. Det jag är glad över är att jag nu fått kontakt med 2 från min gamla skola och umgåtts ganska mycket med dem. För lite på 1år sedan miste jag ett av mina syskon som betydde mycket för mig. Var några gånger till vår kurator men sedan tappade jag kontakten med kuratorn eftersom allt verkade okej. Jag vågade helt enkelt inte säga om allt som hänt åt mig och hur jag kände utan sade att allt var bra, jag var rädd för vad som skulle hända efteråt om jag berättade hur det egentligen var. Nu har jag börjat tänka massor, varje dag, på mitt syskon och det är rätt tungt. Tidigare har jag alltid varit väldigt viktigt med att få höga och fina vitsord i alla ämnen men just nu, sista perioden i skolan, har jag inte ork till någonting. Jag gör de flesta uppgifter men slarvigt och vissa uppgifter har jag ännu inte gjort. Jag orkar helt enkelt inte längre med skolan och jobbat har jag gjort nu flere veckoslut irad. Även om vi just nu har väldigt korta skoldagar är jag så himla trött, vi kan ha 3h skola och då jag kommer hem sover jag 2 timmar och sedan sover jag åtminstone 8 timmar på natten ännu. Jag har också varit lite "nere", om man kan säga så, på senaste tiden och någon har frågat om allt är bra men jag säger bara ja eftersom jag dels inte vet vad som är fel och dels orkar jag inte förklara de få gånger jag vet orsaken. Jag har funderat på att ta kontakt med vår skolkurator då jag varit nere, trött och inte orkar göra något men jag vågar typ inte. Jag har just blivit 18år också så vet inte ens om man får gå till skolkuratorn sedan mer?! Och jag vet inte heller hur jag skulle förklara något, eftersom jag inte har något att förklara typ! Ändå går jag och tänker på allt hela tiden, varför jag är som jag är, varför jag är misslyckad och att allt nog skulle vara betydligt enklare ifall jag inte skulle finnas. Jag vet att det kanske inte är rätt att tänka så men det bara blir så. Snälla, hjälp mig, vad skall jag göra?

Alexandra

BUP svarar:

Hej Alexandra!

Tack för ditt brev!
Du beskriver hur du kämpat i hela ditt liv och oftast fått kämpa ensam. Att bli mobbad på lågstadiet är något som skapar en osäkerhet om vad andra människor egentligen tycker och tänker som kan följa med och göra det svårare med kompisar i åratal. När det även fortsatte på högstadiet förstår jag att du har svårt att lita på att någon gillar dig. Det är fantastiskt bra att du nu kan ta till dig de två från din gamla skola och vara med dem.

Att mista ett syskon är så svårt att man ibland inte orkar känna sorgen över det, förrän gradvis. Det kan vara så att det först nu hunnit ifatt dig och du sörjer och grubblar över livet. Det är verkligen inte konstigt om du är trött och inte orkar med skolarbetet. Det är kanske nu du skulle behöva prata med kuratorn, särskilt som det låter som om ni bara startade er kontakt och du inte riktigt vågade anförtro dig och berätta om allt som hänt dig. Du behöver inte ha några färdiga förklaringar, bara dela med dig av dina tankar. Du har gett så bra skildring av hur du tänker i ditt brev, du skulle kunna börja med att visa det. Du får gå dit även om du fyllt 18.

Jag hoppas att du får hjälp och stöd för det du berättar ska ingen behöva gå igenom själv.