Vågar inte ta hjälp

Allt har gått för långt nu och jag vet att jag behöver hjälp, men jag vågar inte ta den....

Min ork och livsvilja är slut. Jag orkar inte kämpa mera, anledningen till att jag lever idag är för att jag har alltid varit tvungen att passa min syskon och skyddat dem. Jag blev deras mamma och sket i mig och mina behov, dem kom först. Min mor kunde inte ta hand om varken sig själv eller oss barn då hon var i ett djupt missbruk, och är påväg ner i ett nytt.

Jag känner mig värdelös, orkeslös och allmänt oviktig. Jag har alltid varit den tysta, deprimerade tjejen alla tycker synd om. 

Jag har aldrig velat velat var till problem, och det har gått så långt nu att jag inte längre ber om hjälp eller nåt när jag ska någonstans eller behöver hjälp med skolarbeten. Mina vänner tror att min pappa inte bryr sig, men i själva verket är det jag som inte frågar för jag vet att andra behöver hjälpen mer än jag, och att jag inte är värd hjälpen. 

Jag hade ett självskadeveteende förut och det är påväg tillbaka igen... Jag skadar mig på osynliga sätt, men idag skar jag mig i handen med flit och det gjorde inte ont eller något. Jag kände ingenting... och det skrämmer mig. Jag vill inte gå tillbaka dit det en gång varit.

Det känns som att allt är över och menlöst, som om det skulle bli en lättnad för min omgivning om jag bara dog. För varför ska jag existera? Varför ska jag finnas och göra andra ledsna och oroliga? Jag borde helt enkelt aldrig ha fötts... Men jag kan ändå inte lämna allt för vem kan då skydda småttingarna, vem kan då rädda dem? 

Jag har alltid klarat mig själv, och alla förväntar sig att jag ska vara den perfekta lilla flickan som en gång existerat, men jag ser bara en misslyckad tjej som är liten och rädd, som inte borde finnas. Jag ser på mina syskon med stolthet och jag är stolt över att ha dem som mina syskon, men jag fattar inte vart jag passar in. Mina syskon är alla smarta, starka och vackra, men jag passar inte in där, inte längre... 

Å

BUP svarar:

Hej!

Du har vad jag förstår fått ta mycket ansvar för andra, men inte riktigt haft någon som sett och tagit ansvaret för dig. Du har lärt dig att ta hand om dig själv och dina syskon och så småningom slutat be om hjälp med något över huvud taget.  Du har förut självskadat och lyckats sluta med det, vilket är starkt gjort. 

Många, som växt upp med en förälder som missbrukar, berättar om hur de känner det som att de alltid måste ta hand om andra för att känna sig värda något.
Bilden av att alla förväntar sig att man ska vara perfekt är ibland mer grundad i egna krav på sig själv, än andras. Det kan vara mycket svårt att verkligen känna att man har ett värde i sig och ännu svårare att våga lita på att andra tycker det.  

Att våga be om hjälp, vara besvärlig och jobbig och ha egna behov och kräva respekt för dem, är något som man då får kämpa med att lära sig. Och det går inte att lära sig ensam.

Du behöver hjälp nu och jag funderar över hur du ska våga anförtro dig åt någon tillräckligt mycket för att den personen ska kunna hjälpa dig. Att känna sig liten och rädd och misslyckad är en del av livet och det finns många som skulle känna igen sig i din beskrivning.

Om du inte vågar berätta för någon hur du har det öga mot öga direkt, kanske du kan börja med att antingen lyssna till andras berättelser eller chatta anonymt, till exempel på drugsmart eller tjejzonen eller BRIS.

Så småningom kan du sedan våga söka till närmaste BUP (adress här på förstasidan) eller Ungdomsmottagning.

För du är viktig och värd  all hjälp och det ska du inte låta någon inbilla dig något annat!

 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta