Går hos första linjen, men de tar inte mitt fall seriöst

Hej!

Jag har mått skit under en lång period av mitt liv och mycket dåligt har hänt, jag har hade min första självmordstanke i tredje klass och har sen dess försökt ta mitt liv flera gånger, plus en massa andra saker. Jag har panikångestattacker varje natt och känner mig ganska hopplös inför framtiden osv. Jag går hos första linjen, men de tar inte mitt fall seriöst, och även fast jag inte berättat de allvarliga sakerna än och ljugit om vissa saker, för att jag just har problem med att anförtro mig åt folk, så visar jag ändå tydligt att jag är djupt deprimerad och att det försvårar min vardag, och trots att de vet om att jag inte vill leva mer så tar de inte tag i det, men skitsamma.

Jag undrar om man frivilligt kan bli inlagd på ett psyk och stanna där i någon vecka eller två, för jag känner verkligen hur jag behöver komma bort ifrån min vardag och ha tid för mig själv, plus vård för mitt mående, och jag känner att det är min sista chans att få riktig hjälp. Jag har fått positiva "reaktioner" och svar ifrån vänner som frivilligt lagts in, och jag känner just att jag somsagt behöver ta en paus, för mitt mående har försämrats och jag är rädd för att jag snart kommer gå överstyr. Jag är dock under 15 år, och eftersom att mina vänner är 18 så är jag inte säker på om det går. Om det är möjligt, vart kan jag gå/ringa för en frivillig intagning, som går igenom så fort som möjligt, helst utan så lite inblandning av föräldrar och närstående som möjligt. Tacksam för svar.

~

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev.Du skriver så bra om din situation. Jag önskar att du också kunde berätta detta för de som du nu träffar.

Det kan vara svårt att anförtro sig till andra och kanske blir det mer svårt för dig när du tänker att de borde förstå utan att du säger allt? Men det kan vara stor skillnad att berätta t ex att man inte vill leva mer och berätta att man försökt ta sitt liv.Varför är det så stor skillnad? För det första är tankar och det andra är handling. Tankar om att inte vilja leva behöver inte vara farliga (men är naturligtvis ett tecken på att man mår mycket dåligt), men att göra självmordsförsök är alltid farligt. Och när du undanhåller de allvarliga sakerna har du nog också undanhållit tankar och känslor som hör till dem? Det kommer faktiskt att bli svårt för dem att förstå hur väldigt dåligt du i själva verket mår och du kommer inte att känna dig förstådd vilket du önskar.

Ibland händer det att någon annan förstår fullt ut hur dåligt man mår utan att man behöver säga allt. Ibland händer det att någon annan kan få veta hemligheterna genom att vara inkännande och kunna ställa de rätta frågorna vid rätt tidpunkt. Men det är inte det vanliga. Det vanliga är att man måste berätta ärligt hur dåligt man mår. Det är det bästa och säkraste sättet att bli tagen på allvar och att känna sig förstådd.

Du skriver att de vet om att du inte vill leva mer men de tar inte tag i det. Det är verkligen inte "skitsamma". Det är ju väldigt viktigt att de förstår att du menar allvar och att de tar tag i det. Hur ska du göra? Eftersom du har svårt att anförtro dig till andra blir det ett problem nu för du får inte den hjälp du vill ha och behöver. Kanske kan du börja berätta för dem att du har detta problem att anförtro dig? Det är ett väldigt vanligt problem och det är inte konstigt. Ofta behöver man känna någon form av tillit innan man berättar om allvarliga och viktiga saker. Det känner alla behandlare till. Så kanske kan du berätta att du har svårt att prata om dig själv och det gör det svårt för dig att berätta allt och hur dåligt du egentligen mår. Då kommer de nog förstå att du har mer att berätta om de tar sig tid och väntar på dig tills du känner dig mogen att berätta. Då behöver du inte tappa hoppet om att bli förstådd.

Du har också frågor om att vilja bli inlagd på en psykiatrisk avdelning. Jag tycker det är frågor du ska ta upp med dina behandlare för det är för komplicerade frågor att svara på här, men de behandlare du nu träffar kan hjälpa dig. 

Jag förstår att du vill hålla dina föräldrar utanför så mycket det går och att de ska veta så lite som möjligt. Kanske berättar du inte om hur allvarligt dåligt du mår för att du inte vill att dina föräldrar ska veta? Om det är så blir det ett hinder för dig att få bra hjälp och jag tycker nog att du nu ska försöka få så bra hjälp som möjligt oavsett vad andra kan tycka om det.

Sammanfattningsvis tycker jag du ska ge första linjen en chans att hjälp dig på ett bra sätt genom att vara lite ärligare mot dem. Men det kan också vara så att du försöker, men ändå inte tycker det fungerar bra för dig. Då kan du tillsammans med dina föräldrar ta kontakt med BUP där du bor och där söka hjälp. De problem du beskriver - depression, suicidtankar och panikångest är sådana att BUP kan ta emot dig. För att få mer råd och stöd på vägen kan du chatta på Tjejzonen. Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta